Tvångstankesmedjan

På vägen hem från jobbet såg jag en höggravid kvinna med två barn som såg ut att vara runt två och fyra år gamla, och allt jag kunde tänka var "gud vad jag inte vill hamna där". Det enda jag ser i barn är begränsningar. Om jag skaffar barn kommer jag inte kunna jobba som jag vill, utan behöva anpassa mig till tiderna på dagis. Jag kommer inte kunna resa hur jag vill, utan måste antingen hitta långtidsbarnvakt eller ta med mig ungar som gissningsvis inte kommer uppskatta att resa på samma sätt som jag själv och därtill vara tjuriga och besvärliga. Jag kommer inte kunna hitta på vad jag vill på kvällar och helger utan att först ha ordnat barnpassning. Att ha barn känns lite som att ha ett jobb, fast ett som är heltid på riktigt och som man aldrig aldrig kan koppla bort eller säga upp sig från. Kanske låter jag lite ego och "jag måste få ha min frihet, faktiskt", men om jag ska ge upp allt detta måste det vara för något som ger mig mer än jag förlorar. Just nu är de enda fördelarna jag ser att man får något slags mini-jag med mitt efternamn, mina gener och som jag kan forma efter min egen vilja (till viss del). Om någon har några andra fördelar på lut får ni gärna dela med er. Saker som "inre tillfredsställelse" eller "meningen med livet" gills dock inte.