Tvångstankesmedjan

Jag läser igenom min dagbok och inser att jag en gång i tiden besatt en känsla för språket. En känsla som var ganska bombastisk och överdådig (eller var det där en tautologi, kanske?) på ett stundom kletigt sätt, men ändock en känsla. Och det gör mig glad och ledsen på samma gång. Ledsen för att jag känner att jag tappat det, att mina ord nu för tiden ofta blir platta och färglösa utan förmåga att förmedla det jag vill. Men glad för att jag kanske kan hitta tillbaka dit, ändå. Om jag försöker. För bloggen är ju trots allt inte bara min aggressionsventil. Den är mitt språks konstgjorda andning, ett sätt att tvinga mig själv att använda orden såpass mycket att de fylls med någon slags mening igen. Jag vill tro att det fungerar, och om inte är det i vilket fall en illusion jag gärna när. Så, jag fortsätter ställa ut min lingvistiska kamp till allmän beskådan. Håll till godo.