Tvångstankesmedjan

Videon ovan är till Patrick Wolfs senaste singel och den gör mig besviken. Jag har inget emot att Patrick är lycklig och kär och skriver glada kärlekslåtar om det. Det har han gjort förut ("The Magic Position", till exempel) och de utgör ofta en välkommen paus från rovfåglar, pojkar som aldrig gifter sig och räknandet av döda. Men videon. Vad hände?

Patrick är för mig en bättre variant av Lady GaGa, fast med mindre budget. Hans videor är oftast överdrivet dramatiska, bombastiska och/eller obegripliga. Det är en del av tjusningen med Patrick, han gör liksom ingenting halvdant och även när han gör något som lätt skulle kunna avfärdas som en lättviktare till pop-pärla förhöjs den ofta av det faktum att han spelar typ alla instrument själv eller att han klippt in ljudet av vinden som viner genom elledningarna i låtens sista skälvande ackord. Om inte annat så är hans fantastiska röst nog för att lyfta varenda låt han sjunger.

Utifrån denna synpunkt kan videon ovan inte bli annat än platt. Den ser ut som en JC-reklam och jag letar febrilt efter minsta lilla som kan tolkas subversivt. Men inte ens när jag försöker låtsas att de alltför perfekta ynglingarna som omger honom är hans polyamorösa familj kan jag lura besvikelsen. Jag har generellt ingenting emot att dela artisterna jag gillar med en hel drös andra människor med helt andra anledningar till att lyssna på och älska musiken än jag har, men jag drar någonstans gränsen när min all time favourite börjar göra videor som ser ut som jeansreklamer för att nå ut till de stora massorna. Patrick, jag kommer alltid att älska dig. Och jag är inte arg. Jag är besviken.