Tvångstankesmedjan

För lite mer än ett år sedan tog först en barndomsvän och senare en klasskamrat livet av sig med mindre än en månads mellanrum. De led båda av depression och hade efter ett antal försök med olika terapiformer och mediciner slutligen gett upp hoppet. Deras historia är en historia som berättas så ofta att den har blivit en klyscha. Men likt förbannat måste den berättas igen. Deras historia skulle kunna användas för att peka på en bristande psykiatri, där långa köer och avmätta psykiater med receptblocket i högsta hugg banar vågen för långt många fler, liknande tragedier. Den skulle kunna användas som slagträ i en debatt om hur samhället sviker sina svaga och låter dem förtvina i sin egen ångest. Jag vill använda den för att rikta ett anklagande finger mot mig själv, deras vänner och bekanta, lärare och alla andra som kom i kontakt med deras lidande och valde att göra ingenting. När en människa tar livet av sig ska man egentligen förklara att ”det var inte ditt fel, du kunde inte göra något, det var personens eget val i slutändan”. Det finns en sanning i dessa och liknande uttalanden, för när en person nått så långt i sin depression att självmord framstår som den enda möjliga utvägen är det för det mesta redan för sent. Men innan dess?

Vi lever i ett samhälle där antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och förstå-sig-påare slentrianmässigt häver ur sig ”sanningar” om att ungdomar som skär sig gör det bara för att det är trendigt, där ätstörningar bland tjejer i tonåren snarare är regel än undantag och människor med personlighetsstörningar är huvudpersoner i TV-serier som visas på bästa sändningstid. Trots det har vi svårt att stå ut med det psykiskt sjuka i vår vardag. Visst, vi har kommit långt ifrån institutionalisering, lobotomi och tvångssterlisering. Men i våra medvetanden utgör den som faller utanför mallen för vad som ses som psykologiskt normalt och accepterat något störande. Vi klarar inte av att härbärgera känslor av hopplöshet, ärr på underarmen eller neuropsykiatriska störningar. Vi vänder bort blicken, mumlar något, byter samtalsämne eller går därifrån. En pappa till en deprimerad vän förklarade för henne att hon nog bara åt för dåligt och att det var brist på vitaminer som gjorde att henne nedstämd. Min ovan nämnda barndomsväns mor förklarade enligt en liknande logik att det nog var bäst för min vän att flytta hemifrån, det var inte nyttigt att bo kvar hemma när man gått ut gymnasiet, det var nog därför hon mådde dåligt. Mina egna tårar avfärdades från vissa håll med att jag bara ville ha uppmärksamhet. Själv slutade jag höra av mig när ledsnaden i min väns röst blev allt för överväldigande.

Stigmat kring psykiska sjukdomar finns fortfarande kvar. Cirka 40 procent av de som söker sig till vården idag lider av psykosomatiska symtom. De genomgår långdragna utredningar för att hitta vad som är fel och tar mycket av vårdens resurser i anspråk. Jag tror att en delförklaring till att denna situation har uppstått och fortgår är människors ovilja att se sina problem som psykologiska. Många tror att förklaringen ”det sitter i huvudet” är samma sak som att bli anklagad för att bluffa, eller som att säga att deras svårigheter inte är verkliga. Vi tror inte längre att personer med psykologiska störningar är besatta av demoner, men fortfarande har vi svårt att ta till oss vad dessa störningar faktiskt innebär. Fortfarande ses personer med aspergers syndrom som egoister på grund av sin neuropsykologiskt grundade svårighet att kunna se världen från något annat perspektiv än sitt eget. Fortfarande kallas barn med ADHD för skitungar. Fortfarande tror många att personer med dyslexi visst skulle kunna stava om de bara ansträngde sig lite. Fortfarande tycker en del att ”det är väl bara att gaska upp sig? Inte konstigt att du mår dåligt när du bara ligger här och deppar hela dagarna?”. Det finns en oförståelse för att synapser och transmittorsubstanser kan ha så stor inverkan på våra liv att de kan göra oss fysiskt sjuka, få oss att höra röster eller till och med att vilja ta vårt eget liv. Kanske också en rädsla, både inför psykets enorma inflytande över individen och för det lidande detta inflytande kan skapa. Jag kan förstå den rädslan. Men jag vill inte förstå och inte acceptera att vi på grund av detta struntar i andra människors personliga helveten. Man säger sig inte vilja lägga sig i, personen i fråga verkar ju inte vilja ha någon hjälp, man kan ju faktiskt inte tvinga någon att prata. Detta är argument som ses som helt giltiga skäl för att slippa försöka nå och hjälpa en person som är deprimerad. Skulle samma argument vara lika giltiga om personen i fråga led av cancer? Det minsta man kan göra är att finnas där. Inte försöka bortförklara med vitaminer eller att det är dags att klippa navelsträngen, inte skylla på uppmärksamhetsbehov och inte sluta ringa bara för att det känns lite jobbigt. Om vi bara lyfte blicken från vårt eget obehag inför andras lidande skulle det inte behöva vara så svårt. Det handlar om att finnas till hands och att finnas kvar även när hjälpen är ovälkommen eller inte får det gensvar man hade hoppats på. Ett mejl, ett telefonsamtal, ett ”hur mår du egentligen?” kan tyckas vara små insatser i sammanhanget, men de visar en vilja att förstå och en omtanke som kan vara livsnödvändig för personen i fråga.

Varannan kvinna och var fjärde man i Sverige riskerar att någon gång under livet drabbas av depression. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland personer mellan 15 och 24 år. Det är statistik som rabblats till leda. Det är statistik du bör memorera och plocka fram nästa gång du funderar på att strunta i att ringa på grund av din egen ångest över att rösten i andra änden ska vara tonlös eller gråttyngd. Det är statistik som angår oss alla och som vi måste kunna förhålla oss till, för medvetenheten om den och viljan att göra något åt den kan i bästa fall rädda ett liv.