Tvångstankesmedjan

Jag grät till avslutningen på säsong två av Torchwood. Jag gråter inte så ofta. Typ aldrig. Kanske är det därför det inte riktigt känns som att det är jag som gråter, trots allt. Tårarna råkar bara rinna nerför mina kinder, de skulle lika gärna kunna vara någon annans. För inuti är jag lika tom som vanligt.

Är man förresten en hemsk människa om man gråter mer när fiktiva personer i TV-serier dör än när folk man faktiskt känt dör? Jag tänker att man nog är det. Så nu vet ni.