Tvångstankesmedjan

Jag undrar vem grannen med musiksamlingen bestående av en enda låt, med den enformigaste takthållning jag någonsin stött på, är. Autist vars inrutade värld skulle implodera om inte varje morgon ackompanjeras av ett monotont "dunk, dunk, dunk, dunk"? Tvångsmässig personlighetsstörning som har den så kallade musiken som en del av sin enormt utdragna morgonritual? Meditationsfantast som använder musik i sin mest nedbantade form för att försätta sig i någon form av trans? Kanske är det inte alls musik jag lyssnar på, utan en person som startar upp dagen med att slå på en upp-och-nervänd plasthink med ett ihåligt papprör? Vad eller vem det än är så är det en av de saker jag kommer sakna minst när jag flyttar härifrån. Det, och barnen i lägenheten bredvid som inte har förstått att man kan kommunicera med sin familj annat än genom ilskna skrik.