Tvångstankesmedjan

Jag önskar att evolutionen kunde ta ett litet hopp framåt vad gäller att få insekter att förstå hur fönsterrutor fungerar. Ljudet av "surr, plonk, surr, plonk, surr, plonk" när getingen/humlan/fjärilen/whatever försöker forcera det magiska kraftfält som separerar dem från utomhus ("men, jag kan ju se gräset och trädet, det ska gå") är bara roligt en liten stund. När man så bestämmer sig för att det faktiskt får vara nog nu och lite försiktigt försöker fösa insekten i fråga mot det fönster som faktiskt är öppet så får de panik och blir ännu ihärdigare i sina försök till självskada medelst fönsterruta. Kan inte någon bara odla fram intelligenta insekter som fattar att "ja, fast om det inte funkade de första hundrasjuttiotvå gångerna kommer det kanske inte funka nu heller, jag kanske ska försöka någon annanstans" och släppa ut dem i naturen? De skulle ju ta över på nolltid, medan alla deras mindre utvecklade artfränder går en stillsam och huvudvärksfylld död till mötes på världens alla fönsterbrädor.

Vi pratade idag om hur dålig man är på att säga "jag älskar dig" till de som faktiskt förtjänar det. Jag har varit bättre på det förut, men på senare år har detta försämrats och förfallit (förutom vad gäller partners, fina I, du vet att jag älskar dig mucho). Detta måste genast avhjälpas, och därmed: söta C, världens bästa Anna, min vän N, Marty, mellansystern och yngstasystern, kära mor och käre far - jag älskar er. Ni är det bästa mitt miserabla liv har gett mig, och det kan inte sägas nog hur mycket jag uppskattar er. Ni är finast.

När jag var och drack öl häromdagen stötte jag på två exemplar av den manssort jag tycker minst om: den intellektuella skitstöveln. De började konversationen med att prata länge och omständligt om olika bokhandlar där de letar obskyra böcker, och övergick sedan till det obligatoriska "vad pysslar ni med då?". De var givetvis litteraturvetare, och efter att ha fått reda på vad vi gjorde gav de sig in i en lång monolog om där de förklarade för oss vad vi gjorde, varför vi gjorde det fel och vad vi borde göra istället. När vi protesterade (eller snarare när Marty gjorde det, jag gav upp rätt snabbt och satt och stirrade ner i min telefon i protest) försvarade de sig bara med "men det är så jag uppfattar det" och fortsatte.

Jag vet inte vad det är som gör att den här sortens män har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Kanske är det vetskapen om att det förmodligen aldrig kommer att bli något bevänt med den där "nyskapande" romanen som ligger och marineras i skrivbordslådan. Kanske är de bara den värsta sortens sexister i kvasi-intellektuell förpackning med ett konstant behov av att bevara den fina gamla regeln "kvinnor tiga i församlingen". Kanske är de bara idioter. Hur eller hur så skulle mitt liv bli väsentligt mycket bättre om jag slapp dem i min omgivning. Tyvärr tror jag att detta är för mycket begärt, då de är extremt vanliga inom akademin och därtill ofta beundrade, av någon outgrundlig anledning. Så tills vidare får jag fortsätta att ignorera dem bäst det går.

Inlägget innan producerades i berusat tillstånd under natten. Språket kan därför vara en aning undermåligt och självömkan en aning överväldigande, men jag låter det stå kvar (utan korrektioner, därtill) för det är inte desto mindre sant.

Peace out.

Helgen var en påminnelse om att jag inte fungerar i större sammanhang. Jag sitter oftast tyst i mitt hörn när antalet festdeltagare överstiger tio. Jag har svårt att ta ordet i diskussioner som omfattar mer än tre personer. Jag har svårt att fokusera på en konversation när det pågår två andra runt omkring mig. Allt detta gör att jag lätt blir avståndstagande när jag har en massa folk omkring mig. Detta i sin tur gör att folk har svårt att minnas mig. Jag tror att jag i helgen fick presentera mig för runt fem personer som jag träffat tidigare. Även folk som mindes mitt ansikte hade svårt att komma ihåg mitt namn. Jag inser att jag i detta enbart har mig själv att skylla, eftersom jag bara har blivit den blyga tjejen i hörnet för dessa personer, om de ens minns mig. Samtidigt så gör det mig ledsen. Jag känner mig oerhört ointressant och som att det jag faktiskt säger försvinner i ett sorl av allmänhet. Jag förstår att detta är den blyga flickans lott, men det gör mig ändock gråtfärdig att samma människor som glatt hälsar på mina vänner inte ens minns att jag existerat. Och jag vet att jag borde jobba på min sociala kompetens. Jag vet att jag borde veta vad jag ska säga efter att jag frågat vad folk gör. Men det är svårt. Och jag tror att människor som har lätt för det glömmer bort det ibland, men samtal flyter inte alltid på av sig själv. Ibland kommer man av sig, och man betalar för det med evig anonymitet och en evig undran om vad man gör fel. För det är jag som gör fel. För alla andra vet. Men jag har ingen aning.


Låt oss kalla det mitt soundtrack

"Four letter word just to get me along
It's a difficulty and I'm biting on my tongue and I
I keep stalling, keeping me together
People around gotta find something to say now

Holding back, everyday the same
Don't wanna be a loner
Listen to me, oh no
I never say anything at all
But with nothing to consider they forget my name"

Det är ju som bekant lätt att vara efterklok. I morse plockade jag bort en fästing från mitt högra knäveck. I eftermiddag bär det av till vaccinationsbyrån. Nu hoppas jag på "bättre sent än aldrig".

Dagen har gått ut på att konstatera att svenska slott sällan ser ut så som slott bör se ut, fotograferande av slott som egentligen inte ser ut som slott, att leta toalett i Öregrund, frustration över mina obefintliga kartläsarskills, irritation över humlor som misstar mitt hår för blommor i behov av pollinering, en jävla massa bilåkande samt att smörja in de runt tio myggbettsbölder jag har på mina ben med hydrokortison i den något naiva förhoppningen att det ska rädda benen från att bli sönderkliade. Nu är klockan halv elva och jag tänkte gå och lägga mig, för jag har helt klart överstigit min gräns för antal aktiviteter jag orkar med under en dag, God natt.

Finaste midsommarfirandet får man i skärgården med Klanen och vänner. Idag: sömnunderskott deluxe.

Jag borde lära mig att lämna festen i tid.
Nu: Midsommar. Typ.

Asså, folk som säger att feminismen idag strävar efter att alla ska vara likadana. Ni tror inte att det snarare är så att folk skulle bli mer olika varandra om man slapp att konstant anpassa sin personlighet efter vad som anses vara könsmässigt korrekt? Att vi i större utsträckning skulle vara individer snarare än mer eller mindre lyckade kopior av någon slags schabloniserad bild av vad det innebär att vara kvinna respektive man? Inte det? Nähä, men då kan ni suga min kuk tycker jag. (Ja, jag har läst kommentarer på Newsmill idag och ja, det var ett misstag. Irritationen vägrar lägga sig.)