Tvångstankesmedjan

Emo-musik. Varför fanns inte det när jag var ung? Obegripliga och tungsinta texter som får en att verka djup, kombinerat med ett dansvänligt beat och melodier man faktiskt kan sjunga med i. Synd bara att emo-stilen får ögonen att värka. Nu är jag dessutom för gammal för att med någon slags trovärdighet ägna mig åt denna musikgenre (titta bara på Greenday), så istället lyssnar jag på min emo-lista på Spotify i smyg och stampar takten med foten samtidigt som jag ångrar att jag aldrig vågade färga håret svart som ung.


Sångaren i My Chemical Romance ser lite ut som en manlig version av en granne från min barndom. Jag gillade aldrig riktigt henne.

Aaaaaargh! Fanfiction.net är en sån jävla amatörsida. Den funkar typ inte hälften av gångerna och det är sjukt frustrerande när man försöker klicka sig framåt i en fic och det enda som dyker upp är en blank sida. Hur fan ska jag nu få veta hur det går för House och Wilson? Lär er göra hemsidor, fangirls!

Efter att ha fyllt fyra flyttkartonger med böcker samtidigt som bokhyllan fortfarande är halvfull förstår jag det här med läsplattor mycket mer.

Dum jävla dag. Ångest och flyttpackning. Glee tar för lång tid att ladda hem. Buffy känns torr och fadd, hon ligger med Spike och jag tycker inte att det är det minsta kittlande. Grå jävla höst som egentligen inte är så grå utan solstrålande och färgsprakande, men jag vill tro att den är grå så jag låter gardinerna vara fördragna. Det löser sig alltid, men tiden fram tills dess är alltid outhärdlig. Hur fan ska man prata när självföraktet stockar sig i halsen och pop-ångesten är omnipotent. Men visst blir det bättre. Det blir alltid bättre.

Flyttångesten har flyttat in i mina drömmar och blandar sig friskt med de Buffy-avsnitt jag såg innan jag somnade. Resultatet är mycket märkligt och framkallar om möjligt än mer ångest. Jag har mer att göra än jag skulle vilja och jag har bara mig själv att skylla. Jag avskyr när det blir så.

Jag undrar vem grannen med musiksamlingen bestående av en enda låt, med den enformigaste takthållning jag någonsin stött på, är. Autist vars inrutade värld skulle implodera om inte varje morgon ackompanjeras av ett monotont "dunk, dunk, dunk, dunk"? Tvångsmässig personlighetsstörning som har den så kallade musiken som en del av sin enormt utdragna morgonritual? Meditationsfantast som använder musik i sin mest nedbantade form för att försätta sig i någon form av trans? Kanske är det inte alls musik jag lyssnar på, utan en person som startar upp dagen med att slå på en upp-och-nervänd plasthink med ett ihåligt papprör? Vad eller vem det än är så är det en av de saker jag kommer sakna minst när jag flyttar härifrån. Det, och barnen i lägenheten bredvid som inte har förstått att man kan kommunicera med sin familj annat än genom ilskna skrik.

Saktmodig söndag, precis som det ska vara. Men jag ska försöka att inte ignorera alla mina åtaganden. Bara de flesta.

Ikväll ska jag på hemmafest med alldeles för mycket folk. En sådan fest där jag tappar bort mig bland alla kroppar och konversationer och slutligen inte ens orkar nicka med i samtalen runt omkring mig för att det surrar för mycket i mitt huvud och min blick är grumlig av alkohol och parfym. Men det ska bli roligt, bestämmer vi.

Åh, Säkert! Du är så bra. "Facit" på Spotify. Det är fint.

Min Duktig Flicka-image får sig en rejäl törn då jag nu på allvar funderar på att stanna hemma och vänta på att nedladdningen av första avsnittet i säsong två av Glee ska bli klar så att jag kan kolla på det. Tusan också.


And I think this kinda settles it... Dubbel-tusan.