Tvångstankesmedjan

Människor som med bestämdhet hävdar att det är texten, inte dem själva, det är fel på om de inte fattar ironin i en uppenbart ironisk text. Belysande exempel: kommentarerna till Viktor Barth-Krons krönika om masscyklismen.

Citat ur Viktors text:
"Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter."

Exempel på kommentar:
"Är den en parodi är den en sällsynt dålig sådan, eftersom majoriteten inte förstått det "roliga". Är det på allvar så - ja, var ska man börja? Jag nöjer mig med att möta argumentet att cyklisterna slösar arbetstimmar med att
1. Många (inklusive undertecknad) "stämplar in" först när man duschat och sitter på sin plats
2. Jag skulle tippa på att orörlighet och ohälsa kostar samhället betydligt fler arbetstimmar i form av sjukskrivningar..."

Och jag undrar återigen hur denna sorts människor kan överleva i dagens samhälle.