Tvångstankesmedjan

Då och då dyker det upp gamla bilder på mig från tiden då jag var smal som en räka och knappt åt något. Och då och då tänker jag att jag vill bli så smal igen. Att jag är villig att göra alltalltallt för att bli så smal igen och att det är det viktigaste i världen. Att det är värt att vara konstant hungrig, frysa jämt, vara trött jämt och ha ett näst intill icke-existerande immunförsvar får att vara så smal igen. Sen tänker jag: fuck that shit. Jag mår bra. Min kropp mår bra och fungerar skitbra för det mesta. Jag är mer vältränad nu än vad jag var då, trots de femton extra kilona min kropp snabbt sög åt sig när jag äntligen började mata den ordentligt igen. Jag är lyckligare nu än vad jag var då. Det enda som egentligen var "bättre" då var att jag var smal (och därmed rimligtvis snyggare i allmänhetens ögon, eftersom smal=snygg, men de kan suga min kuk, allihopa). Visst, ibland vill jag vara smal igen. Men sen skiter jag det. För Kate Moss har fel när hon säger att "nothing tastes as good as thin feels". För att vara smal känns som ständig ångest och rädsla för att inte längre vara smal. Och inte sällan tycker man alltid att man kan vara lite smalare. Bara några kilon mindre, sen är det perfekt. Men man når aldrig perfekt. Så fuck it. Mat är gott. Ett liv som kretsar kring vad man väger är ett fattigt jävla liv. Jag är färdig med att ha ett fattigt liv.

Catch you on the flip side.