Tvångstankesmedjan

Jag har lessnat på de kvinnliga lyckobloggarna. De där som bara bloggar om hur fint deras liv är, som lägger upp bilder på sig själva i skira klänningar och koketterar med hur de njuter av livets små glädjeämnen (facit: niotillfem, UnderbaraClara). Jag kikar in på dem med jämna mellanrum, men inser att de mest ger mig ångest över att mitt eget liv mest består av slentrian, tv-serier och öl. Men egentligen är det inte mitt liv som är problemet. Det är hur de väljer att porträttera sitt liv. De säger ofta själva att de väljer att bara publicera de positiva delarna i sitt liv, och utelämna vardagen, för att de vill ha en glad och positiv blogg. För mig känns det ungefär som när modetidningarna motiverar att de bara har anorektiskt smala, anatomiskt perfekta modeller med att kvinnor inte vill se sig själva på de glossiga sidorna, de vill ha någon att se upp till, något att sträva efter, något perfekt.

Fuck that. Hädanefter ska jag bara läsa bloggar som inte bara skriver om hur fint det är att bli överraskad av en plötslig regnskur, utan som också skriver om hur jävla jobbigt det är när rullatorspesnionären framför en på trottoaren rullar fram i snigeltakt, att de är alldeles för bakis för att orka gå ut och njuta av solskenet och att partners faktiskt inte bara är en källa till glädje och hångel utan också en källa till irritation. Lika lite som jag vill bli tillsagd av modemagasinen att min kropp knappt duger till att hänga kläder på så vill jag bli tillsagd av tillrättalagda "lyckobloggar" att mitt liv är otillfredsställande och inskränkt.