Tvångstankesmedjan

Okej, ny torsdagstopp. Temat för den här veckan är värsta skräckupplevelserna, med tillägget "populärkulturella" i mitten, det vill säga det gäller sånt man sett på tv, film, läst eller hört. Ett spännande tema då jag är oerhört lättskrämd, och därtill har en väldigt livlig fantasi samt är mörkrädd, vilket innebär att jag har många, många skräckupplevelser att välja från. Ordningen på listan blev lite random, eftersom rädsla inte går att mäta på en exakt skala och jag därmed inte med säkerhet kan säga att jag blev mer rädd av plats tre än plats fyra på listan.

Plats fem: The empty child och The Doctor Dances (Doctor Who)
Detta är något som ganska nyligen skrämt mig, och får vara med eftersom jag fascineras över att jag som tjugosjuåring fortfarande kan bli såpass rädd för saker som inte har någon som helst koppling till verkligheten att jag sover med lampan tänd i flera nätter. Doctor Who är, i korthet, en tv-serie om en man som reser gnom tid och rum med hjälp av sin tids-/rymdmaskin, oftast tillsammans med en kvinnlig kompanjon av något slag. I just detta avsnitt, som är ett tvådelat sådant, landar doktorns maskin i London under "the Blitz" (andra världskriget). Där stöter doktorn på en ung kvinna, som tillsammans med en grupp föräldralösa barn passar på att smita in i folks hem och festa på deras kvarlämnade måltider, medan alla andra gömmer sig i skyddsrummen under bombräderna. Den unga kvinnan förföljs dock av en ung pojke iklädd gasmask, som ihärdigt frågar "are you my mummy?". Hon säger att om man rör vid honom blir man tom, precis som honom. Mysteriet tätnar när doktorn upptäcker ett sjukhus fullt med människorsom vid första åsyn verkar döda, men som visar sig vara i högsta grad levande. De har alla gasmasker som på något märkligt vis smält samman med deras hud, som om de vore en del av deras kropp, och alla ställer de samma fråga: "Are you my mummy?". Avsnittet är oerhört obehagligt rakt igenom, och de gasmasksbeklädda människornas ständiga frågande förföljer mig fortfarande. Allt får dock sin lösning och allt slutar lyckligt, som ofta i doctor Who, men dessförinnan var den överhängande känslan att jag ofrivilligt hade blivit indragen i en skräckfilm.


Plats fyra: Scream
Scream var nog den första skräckfilm som jag såg ever, som var en ren skräckfilm och inte bara en thriller med obehagliga inslag. Ploten är ju rätt simpel, tonåringar i en liten stad blir mördade av galen mördare med mask, de har fest, dricker alkohol, har sex, och man tänker hela tiden "men nej, gå inte in där, ditt pucko! Gå därifrån! Nu!". Det fiffiga med Scream är ju att den är metaskräck, i det att den faktiskt aktivt drar upp klassiska skräckfilmsklyschor under filmens gång, och sedan utnyttjar dessa för att ha ihjäl diverse tonåringar. Detta var jag väl dock lite för outvecklad för att förstå när jag som fjortonåring såg filmen, däremot så var jag det perfekta offret för alla överraskningseffekter och skrek i högan sky varje gång mördaren hoppade fram bakom ett hörn. Dessutom gav den ju busringningen en revival, eftersom alla skulle ringa runt och fråga ifall man gillade skräckfilm.


Plats tre: Fallet Charles Dexter Ward
Denna bok var mitt första möte med skräcklegenden HP Lovecraft (mannen som tyckte det var vulgärt med personbeskrivningar, och sålunda skippade dessa i sina egna böcker), och vilket möte sen. Jag gillar skräckböcker, eftersom jag ofta upplever dessa som mindre otäcka än skräckfilmer, vilket innebär att jag kan få min skräckdos utan att ligga sömnlös i veckor efteråt. Men HP Lovecraft spelar på min största svaghet: min fantasi. Fallet Charles Dexter Ward följer familjen Wards familjedoktor, Marinus Bicknell Willett, när han försöker nysta i vad som föranlett unge herr Wards mentalsjukdom och märkliga fysiska förändringar. Hans undersökningar avslöjar att unge herr Ward har ägnat de senaste åren åt att försöka hitta den grav som tillhör en sedan länge avliden släkting till familjen Ward, Joseph Curwen. Doktorn börjar gräva i Curwens historia, och upptäcker att handelsmannen och hobby-alkemisten Curwen har en mycket mörkare historia än vad som först kunde anas.

Det som är så fantastiskt med Lovecrafts böcker, och det som också gör dem så skrämmande, är att alla hemskheter huvudpersonen stöter på längs med vägen bara antyds. Han målar upp en svag siluett av de mest fruktansvärda monster, och vad som sen finns där är upp till läsaren att fylla i, ackompanjerad av huvudpersonernas förtvivlade, fasansfulla skrik. Och har man en såpass livlig fantasi som jag, finns det ingen hejd på hur skräckinjagande Lovecrafts monster kan bli. Nedan följer ett citat ur bokens svenska översättning.

"När han tittade efter andra gången såg Willett en sådan kontur eller enhet, ty under de ögonblick som närmast följde var han utan tvivel lika spritt språngande galen som någon inhysing på doktor Waites privatägda sjukhus. Ficklampan föll ur en hand som tömts på att muskelkraft och nervsamordning. Han brydde sig inte om ljudet av krasande tänder, som avslöjade lampans öde nere i gropen. Han skrek och skrek och skrek med en röst, vars panikslagna falsett ingen av hans bekanta någonsin skulle ha känt igen, och fastän han inte kunde ta sig upp på fötter kröp och rullade han med förtvivlans mod bort över den fuktiga stenbeläggningen, där dussintals underjordiska brunnar släppte fram sitt utmattade kvidande och gläfsande som svar på hans egna sinnesrubbade skrik."

Plats två: Marble Hornets
Marble Hornets är en youtube-serie och min senaste utflykt in i skräckens värld. En utflykt jag så här i efterhand ångrar, då den innebar sömnlöshet och att jag numera ständigt ser mig om över axeln när jag är ute efter att solen gått ner (det vill säga hela tiden, eftersom vi befinner oss i Sverige i november). Avsnitten är oftast runt fyra till femton minuter långa, och följer en person som fått överta en massa band från en collegekamrat som under inspelningen av en amatörfilm började bete sig alltmer märkligt, för att sedan försvinna helt efter att ha gett huvudpersonen banden. När huvudpersonen tittar igenom banden märker han dels att hans kamrat någon gång under inspelningsprocessen börjat filma sig själv konstant, och att banden innehåller en hel del märkligheter, som en väldigt lång man som stryker omkring utanför fönstren och tycks förfölja kamraten, ljud som försvinner, bilder som flimrar och personer med minnesförlust. Som varje person i en skräckfilm/-serie/-bok någonsin bestämmer han sig för att börja nysta i det här, vilket såklart inte leder till något gott över huvud taget. Personer som kan sina populärkulturella monster förstår rätt snabbt vilken figur det handlar om, men serien är sevärd ändå eftersom den lyckas vara så fruktansvärt skräckinjagande med väldigt små medel. Den har gått sedan 2009, och det dyker fortfarande upp avsnitt med jämna mellanrum, då serien utspelar sig i realtid. Om huvudpersonen försvinner i flera månader upphör alltså avsnitten under denna tid också. Kanalen hittar ni här, och nedan kan ni se första avsnittet. (OBS för att jag inte har sett hela, pga blev för rädd.)


Plats ett: The Ring (den amerikanska versionen)
Det var min före detta pojkvän som mer eller mindre tjatade sig till att vi skulle se The Ring tillsammans, något jag i efterhand anser borde ha varit nog för att göra slut där och då. Jag tänker helt fräckt utgå från att alla har sett den (om inte: se den inte! Det är inte värt det), och att jag därmed inte behöver förklara handlingen. Det jag däremot kan säg är att jag gissningsvis såg ungefär halva filmen, det vill säga de minst läskiga delarna, och att jag däremellan höll händerna för ögonen och störtgrät för att jag var så fruktansvärt rädd. Efter denna upplevelse sov jag inte ordentligt på säkert två veckor och tv-apparater med myrornas krig skrämde skiten ur mig. Det är den otäckaste film jag någonsin (typ) sett, och jag skulle inte se om den för allt smör i Småland. Jag har bäddat in trailern nedan, om någon skulle vilja se den. Jag kan dock inte garantera att det inte är porr eller något liknande istället, eftersom jag inte vågade titta på den.


Bubblare (jag tänker ej länka eftersom jag inte pallar sitta och söka på saker som skrämmer skiten ur mig längre):
The X-files, hela jävla serien. Jag vet inte ens varför jag bemödade mig med att kolla, med tanke på att det kostade mer i sömnlösa nätter än vad jag fick i känsla av tillfredsställelse av att se den.
Children of the corn, novellsamling av Stephen King. Min fasta övertygelse är att det är något fel på King, annars kommer man inte på så mycket hemska och helt absurda saker.
Slenderman-spelet. Jag har inte spelat själv, däremot sett på en gameplay (här länkar jag eftersom det måste ses, mycket mycket obehagligt. OBS för att det återigen kan vara porr jag länkar till, vet inte om det var den gameplayen jag såg och vill verkligen inte kolla igenom den igen). Fyfan.

Så, det var allt. Nästa vecka tänker jag att vi kör "sötaste valparna" eller nåt, så jag får lite trevligt att tänka på istället. Systrarnas värsta skräckupplevelser hittar ni här och här.

Så, jag har legat på latsidan vad gäller bloggandet, eftersom det har tagit mer än planerat på krafterna att bo in sig i ny stad och på nytt jobb. Men jag tänkte försöka skärpa mig, och jag börjar med torsdagstoppen, som tyvärr blev en fredagstopp eftersom jag är sämst.

Plats fem: Säkert! och Markus Krunegård - Det kommer bara leda till nåt ont
Om jag och le Boyfriend skulle ha någon låt som var "vår låt" så skulle det vara denna (även om jag försökt övertala honom om att vi borde ha "Baby Daddy" med Chella H istället. Han har hittills inte nappat på detta). Inte för att den säger så mycket om oss eller vår relation, det var längesedan vi passerade "åh, det här är så härligt men ändå så dåligt, vad ska jag göööra"-stadiet, vilket är väldigt skönt, för det är ett sugigt stadium. Men när vi ganska nyss hade blivit ihop köpte båda två Säkerts första album, och av någon anledning lärde vi oss den här låten utantill och kunde sjunga den när vi var ute och gick på promenader. Det var himlans trevligt, särskilt när le Boyfriend tappert försökte härma Krunegårds målbrottskvidanden. Därtill så är ju också detta beskrivning av någon slags kärlek eller förälskelse, men av en sort som kanske inte direkt lyfter en till nya höjder. Men så kan det vara ibland.


Plats fyra: The Moldy Peaches - Anyone else but you
Jag hade en period i mitt liv då jag uppskattade den typ av musik som var så himla indie och underground att den inte ens var bra, och då lyssnade jag på Moldy Peaches. Numera blir jag lätt lite less på det här sköralternativa där ingen kan sjunga men allt är väldigt gulligt och samtidigt lite fult och skevt. Den här låten har dock överlevt min musikmässiga kovändning, eftersom den är såpass gullig att jag inte riktigt kan värja mig från den. Den säger någonstans att inte bara finns det någon för alla, den personen som finns där kommer tycka att du är världens bästa fastän du egentligen är rätt ful, har tråkig pappahumor eller ocharmiga egenheter. Det är som att någon har satt på dig glasögon som gör alla andra lite gråare och tristare i jämförelse med just Den Personen. Och i just det sammanhanget funkar faktiskt det indienaiva väldigt mycket bättre än bombastiska kärleksballader.

(Ursäkta kass video, men jag hade att välja på ett fotoprojekt från nån gymnasieunge med konstnärliga ambitioner eller en video med felstavningar, och eftersom jag hatar felstavningar fick det bli fotoprojektet)

Plats tre: Patrick Wolf - Together
Jag har en viss svaghet för låtar som kan beskriva både hur fantabulöst bra det är med kärlek, samtidigt som de understryker att det inte behöver innebära en total sammansmältning (se även plats ett på listan), och Patrick gör just detta. Han beskriver längtan, väntan, känslan, samtidigt som låten handlar om att man visst klarar sig själv. Att kärlek ska handla om att göra en själv bättre och att få en att vilja bli bättre, för sin egen skull och för den andre. Det handlar om att kunna göra fel, be om förlåt och göra rätt för att det är sån man vill vara, och för att den andra får en att vilja bli bättre, större, mer. För visst kan jag göra det själv, men vi gör det mycket bättre tillsammans. Plus, det är ju Patrick, liksom.


Plats två: Magnetic fields - The book of love
Den här låten har i princip gått mig förbi, tills för ett tag sedan då mina vänner spelade den under sitt bröllop. Och visst, även den mest banala kärlekslåt kan få ett sentimentalt värde när den spelas på bröllop, men denna har bitit sig fast även efteråt. För det första så uppskattar jag Stephin Merrits (sångarens) röst väldigt mycket, då jag alltid har varit lite svag för djupa röster som är så manliga att de odlar sin egen skäggstubb. För det andra så tycker jag om texten, som i min tolkning handlar om att skildringen av kärlek är väldigt töntig och fånig och sockerklibbig, men när det rör en själv så blir allt det där töntiga, fåniga, klibbiga något fint och fantastiskt istället. Och det är ju faktiskt så det är.


Plats ett: Amanda Palmer - Ampersand
Jag älskar den här låten, för den befinner sig i den rimligare delen av kärleksspektrat, och det är så sällan den delen får plats i den härva av krossade hjärtan, Romeo - och Julia-förhärliganden och gullegull som är kärlekslåtsträsket. Palmer sjunger om hur visst, romantik och kärlek är fantastiskt, men hon tänker inte hänge sig åt det så totalt att hon förlorar sig själv. Hon står bredvid och ser på medan den andra parten förtär sig själv, för även om hon älskar personen så är hon ingen Julia, det är inte hennes kamp, hon är en egen individ. Jag önskar att fler följde hennes råd än dånade över en gammal pjäs om ett par tonåringar som blir sådär härligt fjortisförälskade att de tar livet av sig för varandra. Kärlek och förälskelse är fint, fantastiskt emellanåt, men den där sammansmältningen som vi tänker oss att äkta kärlek ska bestå av är faktiskt inget eftersträvansvärt. Det finaste är faktiskt två separata individer som bestämmer sig för att vara med varandra för att de vill och för att de mår bättre av det, inte för att de vill uppnå något slags siamesisk tvilling-stadie.


Bubblare: God only knows med the Beach Boys, Jag gillar låten väldigt mycket, den gör mig glad och upplyft, men den fick stryka på foten på grund av att den beskriver den där"jag kan inte leva utan dig"-kärleken som jag faktiskt också tycker är rätt sämst.
Halo med Beyoncé. Det är en himla fin låt, och Beyoncé sjunger den väldigt bra, men den föll bort av ungefär samma orsak som God only knows.

Det var min lista. Vill ni läsa systrarnas gör ni det här och här.

Saker jag lyssnar på just nu:


Cut chemist feat. Hymnal - What's the altitude
Älskar gitarrslingan, och den tillbakalutade rappen.


Hela soundtracket till Koyaanisqatsi av Philip Glass
Om man vill se en riktig konstfilm, och inte bara halvmesyrer som "Tree of Life", ska man titta på "Koyaanisqatsi". Jag tycker själv den är lite långsam, men så är jag ju också en ivrig konsument av den moderna tidens snabbfotade och fördärvade populärkultur. Soundtracket tycker jag dock är awesome, och jag brukar lyssna på det på regniga och gråa dagar, för att göra dem lite mer dramatiska. Vill man se hela filmen finns den här.


Cosmo Jarvis - Gay pirates
Jag vet att jag har postat denna tidigare, men jag återupptäcker den med jämna mellanrum och den är ju så himla söt.


Fun - We are young
Jag vet att den här var poppis typ i somras, men jag tyckte inte så mycket om den då, men jag tycker om den nu.

Det här var egentligen förra veckans tema, och söstrarna la upp sina listor redan i tisdags, men jag har ju som sagt varit lite busy med livet och så vidare, så min kommer först idag, när det egentligen skulle varit en annan torsdagstopp. Tecknade tv-serier är dock något som ligger mig varmt om hjärtat, och därför inte ett tema jag ville skippa (däremot tänker jag högaktningsfullt strunta i veckans tema, som är svenska filmer, då jag inte ser svensk film som inte är baserad på barnböcker). Anledningen till att tecknade serier ligger mig varmt om hjärtat är dels nostalgi, då jag tittade på absurda mängder tecknat som barn, och dels en uppskattning av den tecknade serien som sådan, då det tecknade formatet innebär ett större svängrum för tv-serier och innebär att de inte lika ofta kör fast i gamla hjulspår pga brist på idéer eller nya infallsvinklar (typexempel: the Simpsons). Här kommer i alla fall min topp fem.

Plats fem: My Little Pony
Jag väljer här att klumpa ihop alla generationers MLP (ja, det finns flera). Detta för att de tidiga MLP är nostalgi. Det var vad jag tittade på som liten, och jag älskade de färgglada ponnysarna med sina fina manar och sina speciella krafter, jag älskade landet de bodde i och jag älskade allt i den där kitschiga estetiken som enbart kan tilltala barn. Jag har dock som vuxen tittat på nutidens MLP-serie, My Little Pony - Friendship is magic, och jag gillar den skarpt. Där det i min generations ponny-serie fanns kassa dubbningar, avsnitt som var klippta i fel ordning och lama intriger, finns det i dagens MLP väl utvecklade karaktärer, intressanta handlingar och humor som inte bara går ut på att comic relief-karaktären trillar. Jag kan verkligen rekommendera Friendship is Magic, inte minst för den intressanta subkultur som omger den.


Plats fyra : Babar
Babar = nostalgi för mig, på samma sätt som My Little Pony. Men till skillnad från MLP så är det också en oerhört välgjord och fin serie, som därtill lyckas med att vara väldigt rolig emellanåt. Med tanke på hur mycket dåligt tecknat man såg som liten (läs: allt av Hannah Barbera), så var Babar en frisk fläkt i jämförelse. Jag lärde mig dock aldrig att riktigt accptera att Babar var en elefant i en människovärld som helt plötsligt bara lärde sig prata och ha på sig kläder. WTF, liksom? Serier där alla karaktärer var djur var ju en sak, där utgjorde de människorna, men i Babar fanns både djur och människor, och elefanterna var dessutom djur från början som sen blev mer som människor, och någonstans där fick min stackars barnhjärna kortslutning. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det hänger ihop, men serien var bra i vilket fall, och jag rekommenderar särskilt i princip alla scener med noshörningen Rataxes, Babars nemesis, som är en bra motvikt till vuxen-Babars präktighet.


Plats tre : The Simpsons
The Simpsons är som sagt ett bra exempel på hur det faktum att serien är tecknad innebär att man kan ta ut svängarna mer. Just eftersom Simpsons är tecknat kan serien varieras i oändlighet, då man inte behöver förhålla sig till saker som "verkligheten" eller "det fysiskt möjliga". I Simpsons kan vad som helst hända, och det gör det också. Eftersom det därtill är en tecknad humorserie behöver inte heller särskilt mycket tid läggas på karaktärsutveckling, utan fokus ligger istället på händelseförvecklingar, där det tecknade formatet dessutom bidrar till en möjlighet att börja om från början i varje avsnitt, och agera som att föregående avsnitt i princip inte hänt, eftersom folk inte förväntar sig att tecknade serier ska följa samma logik och tidsföljd som icke-tecknade serier, vilket bidrar ytterligare till variationsmöjligheterna. Jag tycker därtill att Simpsons är väldigt roligt, och anledningen till att det inte hamnar högre på listan är för att det, trots möjligheten till alla sorters handlingar man kan tänka sig, har gått lite för länge och börjar kännas lite gammalt.


Plats två : Phineas and Ferb
Phineas och Ferb är en serie som går på Disney Channel, och som jag och le Boyfriend på en ingivelse började titta på, vilket visade sig vara ett av de bättre tv-seriemässiga val vi gjort på sistone (helt klart mer värt än Game of Thrones). Jag har skrivit om serien tidigare, och i sitt grundutförande handlar serien om bröderna Phineas och Ferb, som har ett IQ på klart över genomsnittet för sin ålder, och som ägnar sitt sommarlov åt att uppfinna allt från hjärtstilleståndsinducerande berg- och dalbanor, till hopprepshoppande robotar. Men det handlar också om deras husdjur, näbbdjuret Perry, som i smyg är en hemlig agent som ägnar sina dagar åt att försöka bekämpa dr Doofenshmirtz, som med lika delar briljans som uppfinningsrikedom försöker förgöra irritationsmomenten i sin vardag, och/eller ta över "the entire tristate area", med misslyckanden som enda resultat. En annan viktig karaktär är brödernas storasyster Candace, som är besatt av två saker: att sätta dit sina bröder genom att skvallra för mamma om alla deras galna projekt, och sin pojkvän Jeremy, som är djupt förälskad i henne trots att hon är i det närmsta erotomanskt fixerad vid honom, och jagar sina bröder med en aspergares envishet. Serien i sig är väldigt självmedveten, och förmodligen gjord för att tilltala både en yngre och äldre publik, vilket den lyckas väldigt bra med (om man nu anser att jag och le Boyfriend är representativa för den vuxna befolkningen). Kuriosa i sammanhanget är att jag kan hela introlåten utantill.


Plats ett : I Mumindalen
Någonstans här började min livslånga romans med finlandssvenskan, också känd som Sveriges bästa dialekt. Men Mumindalen tillhörde också en av de där tv-serierna jag tittade på som ung inte bara för att den var tecknad, utan också för att den var välgjord och spännande. Jag gillar att de till viss del också har lyckats överföra det finstämda allvaret och en del av vemodet från Tove Janssons böcker. Dessutom finns det en viss queerhet i Mumindalen som jag uppskattar som vuxen, i den manhaftiga Too-ticki (som jag som barn var övertygad var man pga barn är kristdemokrater och tänker att män är män och kvinnor kvinnor), Hemulen som går runt i sin fasters gamla klänning, det lesbiska paret Tofslan och Vifslan som lever i sin egen lilla värld, och såklart den uppenbara crush Mumintrollet har på Snusmumriken. Jag önskar att fler av mina barndomsserier var såhär.

Mumin är sjuk och vaknar upp till Snusmumrikens munspelande, plötsligt helt frisk. "Bara vänner", jo tjena (även om jag tror att Snusmumriken ser Mumin mer som en förälskad skolpojke, åtminstone i tv-serien)

Asså såhär. Jag är mitt uppe i en flytt, så mina dagar består uteslutande av jobb och uppackande av flyttkartonger. Jag ska läggaupp en försenad torsdagstopp från förra veckan, plus en ny torsdagstopp, om snart. Men just nu har jag fan knappt tid att andas och existera, och prioriteringarna blir därefter.

Jag har blivit lite nedslagen vad gäller Supernatural de senaste två säsongerna. Det har inte varit särskilt bra, det har varit ologiskt (även om man bortser att det i sin grundform är "ologiskt", då det handlar om övernaturliga varelser) och lite för mycket har lämnats olöst. Men: jag blir ändå lite exalterad av promon för säsong åtta. Det är ju faktiskt ändå Supernatural, liksom.

Det är torsdag, vilket innebär ny torsdagstopp, denna vecka med temat skurkar. Off we go!

Plats fem: Vargen
Vargen är väl egentligen inte en skurk numera, men han har varit en gång i tiden, även om han var en väldigt beskedlig sådan (jag vet inte varför skurkarna i Bamse verkar se att råna gottebutiken som sitt livs kupp, och jag vet inte heller varför någon öppnar en gottebutik i Bamseland, men så är det i alla fall). Bamse var en väldigt stor del av min barndom, och Vargen har alltid en plats i mitt hjärta. Rune Andreasson gjorde ett väldigt fint jobb med att skapa en bakgrundshistoria till Vargen som gjorde det begripligt varför han blev som han blev, och i det lyckades han väl beskriva de sociala och samhälleliga faktorerna som kan leda till att en person börjar begå brott. För det ska han ha en stor eloge. Vargen är en väldigt fin skurk, och har en självklar plats på min lista.

Tydligen finns flera gamla Bamse-avsnitt på youtube, vilket gör mig väldigt glad. Detta avsnitt: Vargen äter dunderhonung. Vargkusinens dribblande och Skalmans uppenbara fusk i början är fantastiskt.

Plats fyra: Crowley
Crowley i Supernatural är demonen som går från att kamma hem själkontrakten till att bli kung över helvetet. Han är en typiskt "vända kappan efter vinden"-skurk som hänger med den eller de som råkar vara högst upp på näringskedjan för tillfället, och som han tror att han kan få flest fördelar av. Han är också lika snabb med att hugga folk i ryggen när han fått det han vill ha, samt fälla dräpande repliker, allt detta med en raspig brittisk accent som man bara måste älska (förvisso har allamanliga karaktärer, det vill säga alla karaktärer, i Supernatural mörka raspiga röster, men den Crowley är den enda som är britt).


Plats tre: The Joker
Asså, jag vet, klyschigt, men Heath Ledgers porträttering av Jokern i Batman är briljant. Jokerns totala brist på vett och sans, parat med hans avsaknad av samvete, gör honom till en alldeles fantastisk men också fruktansvärd skurk. Hans planer är alltid väl genomtänkta och genomförda, men saknar motiv annat än att se kaoset breda ut sig, vilket är något jag uppskattar hos en skurk. Ledgers ärrprydda anlete och framvästa "why so serious" ger mig därtill kalla kårar, vilket gör att han kniper tredjeplatsen.

Och vad är grejen med det eviga läppslickandet?

Plats två: Mystique
För att hon är så jävla kick-ass. Hon slåss bättre med fötterna än de flesta gör med händerna, hon har den snyggaste och coolaste mutationen (möjligtvis med undantag för Wolverine) och hon är en femme fatale som helt och hållet kan ta hand om sig själv. Jag vet att vissa har problem med karaktärer som använder sin kvinnlighet som vapen, men de flesta karaktärer gör detta genom att splea "jag är sexig och svag"-kortet". Mystique kör "jag är sexig och kan sparka din röv till nästa vecka"-kortet, och detta gör henne till en av mina favoritkaraktärer i hela X-men-universumet. Det är fan ingen som sätter sig på Mystique.

Ganska töntig fanvid, men alla andra jag hittade var antingen X-men: First Class eller smink-tutorials.

Plats ett: Spike
Jag vet, jag hade honom som etta på min vampyrlista också. Men jag gillar Spike. Mycket. Han är en komplex karaktär som, vilket jag nämnde förra gången han figurerade på torsdagstoppen, förändras mycket genom seriens gång. Men han är också en väldigt bra skurk. Han är känslokall, våldsam, snygg, smart, rolig och orädd (och brittisk!). Spike är bäst, helt enkelt.

"A bear! You made a bear!"
"I didn't mean to"
"Undo it! Undo it!"
För roligt, asså.






Systrars listor här och här, som vanligt.

Det här hade nog varit enklare om jag faktiskt mindes musikvideorna från min ungdom, för det gjordes en hel del väldigt bra musikvideor back in the days när MTV fortfarande handlade om musik och inte gravida tonåringar (gammal och gnällig, jajjemän). Men nu gör jag inte det, riktigt. Jag har ändå försökt rota i mitt minne, och följande lista är väl en salig blandning av sånt som faktiskt är bra, och fin gammal nostalgi.

Plats fem: David Bowie och Mick Jagger, Dancing in the Streets
Den här videon har figurerat i Family Guy, som "the gayest video ever made", och jag är delvis beredd att hålla med. Det är så jävla mycket WTF i den här videon att jag knappt vet var jag ska börja. För det första: kläderna. Bowies onepiece - trench coat-kombo, och Jaggers alldeles för stora byxor och skjorta, som ser ut som att man klätt en midsommarstång (seriöst, hur smal är mannen?). Wardrobe malfunction är bara förnamnet. Jaggers minspel sen, och hur de liksom verkar skriksjunga låten åt varandra. Dansen är helt fantastisk, och valet av inspelningsplats obegripligt. Jag gillar också hur Jagger plockar fram en ölburk och tar en slurk någonstans kring 1.30. Rumpskaket på slutet är sedan grädde på moset, och man undrar om det fanns någon i hela produktionskedjan som tog detta på allvar.


Plats fyra: The Motorhomes, Into the Night
Första gången jag såg den här videon var, som jag minns det, också enda gången jag såg den här videon, och det var i musikprogrammet Voxpop. Låten är en rätt ordinär 90-talsballad, men videon... Den är baserad på historien om Laika, hunden som åkte upp i rymden, och första gången jag såg den snörptes mitt hjärta ihop till en hård liten boll av ledsenhet och jag grät och grät. Efter det så gick jag ifrån TV:n varje gång videon spelades, för jag klarade inte ens av att höra de första tonerna utan att ögonen tårades. Berättelsen, hunden, sångaren, allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag var givetvis tvungen att se om videon inför skapandet av den här listan, och, jo, jag gråter fortfarande.


Plats tre: The Irrepressibles, Arrow
Jag vet att jag tipsade om den här låten och videon för ett tag sedan, men jag tycker verkligen mycket om den. Att se den är som en fyra och en halv minuts andäktig paus från verkligheten, någonstans i mellanlandet mellan vålds- och kärleksakt. Plus att alla som hävdar att nakna män inte är lika vackra som nakna kvinnor borde ta en titt på den här videon. Himla fint, som Niotillfem-Sandra skulle ha sagt. Låten går inte heller av för hackor.


Plats två: The Knife, Pass This On
Tycker denna video är helt fantastisk. Snyggtransan som fått i uppgift att framträda på SFI-föreningens middag någonstans i Norrlands inland, den till en början lätt uttråkade men samtidigt hotfulla stämningen, Olof Dreijers (killen som går fram och dansar, aka halv The Knife) intensivt stirrande dans som inte är så mycket en dans som en utmaning, och hur han fortsätter att vara fokuserad enbart på snyggtransan även när alla andra börjar dansa, ATT alla andra börjar dansa. Den är så himla rolig och så himla allvarlig på samma gång, och musiken passar perfekt in i varje rörelse och ruta.


Plats ett: Fatboy Slim, Weapon of Choice
Den här förklarar sig själv ganska mycket. Det är Christopher Walken (universums kanske otäckaste man). Som dansar. Nuff said. Njut bara (av låten också, en av Fatboy Slims bästa, om man frågar mig. Och det är ju min blogg, så det gör man).


Bubblare: The Verve - Bittersweet Symphony. Snygg i all sin enkelhet.
Fatboy Slim - Praise you. Gullig i all sin hemgjordhetskänsla, plus att killen kan göra videor (Panlehönan har med ytterligare en Fatboy-video på sin lista).
Lady GaGa - Alejandro. Jag tycker GaGa gör rätt tråkigmusik, men spektakulära videor. Gillar de nätstrumpbyxade SS-liknande soldaterna i denna.

Pnelhönans lista finns här, och kulturnördens hittar ni här.

En vanlig dag i mitt liv numera:

Vaknar klockan fem för att stappla in i duschen och sedan stappla iväg till bussen, alternativt vaknar klockan kvart över sex i ett pyttelitet rum fullt med okända men illaluktande killar/män.

Sova och dregla på buss och tåg, alternativt försöka packa ihop mina grejer så tyst som möjligt för att inte väcka stink-killarna.

Komma till jobbet, vara sekunder från att somna på jobbet, åtgärda detta med hjälp av automat-chocokaffe (omnomnom).

Försöka sätta mig in i mina arbetsuppgifter, gå på en massa möten, presentera mig för en massa personer jag omedelbart glömmer namnet på, aldrig komma på något vettigt att säga.

Äta lunch, paltkoma, chocokaffe.

Stirra håglöst på min uråldriga datorskärm, gråta inombords för att jag aldrig får några mejl på jobbmejlen.

Stämpla ut och bli lite gladare för att jag kämpat mig över plus-gränsen på flextidskontot.

Pendla hem på buss och tåg, försöka hålla mig vaken, misslyckas, dregla, alternativt köpa sunkig snabbmat, bädda vandrarhemssäng, använda sunkig internetuppkoppling.

Somna, rinse, repeat.

(Det är inte så illa som det låter, förutom att jag snart dör pendlardöden.)

Hej.
Jag är full.
Hej då.