Tvångstankesmedjan

En vanlig dag i mitt liv numera:

Vaknar klockan fem för att stappla in i duschen och sedan stappla iväg till bussen, alternativt vaknar klockan kvart över sex i ett pyttelitet rum fullt med okända men illaluktande killar/män.

Sova och dregla på buss och tåg, alternativt försöka packa ihop mina grejer så tyst som möjligt för att inte väcka stink-killarna.

Komma till jobbet, vara sekunder från att somna på jobbet, åtgärda detta med hjälp av automat-chocokaffe (omnomnom).

Försöka sätta mig in i mina arbetsuppgifter, gå på en massa möten, presentera mig för en massa personer jag omedelbart glömmer namnet på, aldrig komma på något vettigt att säga.

Äta lunch, paltkoma, chocokaffe.

Stirra håglöst på min uråldriga datorskärm, gråta inombords för att jag aldrig får några mejl på jobbmejlen.

Stämpla ut och bli lite gladare för att jag kämpat mig över plus-gränsen på flextidskontot.

Pendla hem på buss och tåg, försöka hålla mig vaken, misslyckas, dregla, alternativt köpa sunkig snabbmat, bädda vandrarhemssäng, använda sunkig internetuppkoppling.

Somna, rinse, repeat.

(Det är inte så illa som det låter, förutom att jag snart dör pendlardöden.)