Tvångstankesmedjan

Varenda jävla dag, så fort jag går in på en blogg, så fort jag ser en reklam, så fort jag kollar på en film, så fort jag ser vilka bilder folk tillåter vara taggade på facebook, så fort jag går utanför min jävla dörr, så påminns jag om att smalt är det enda som räknas i den här världen. Att smalt är det enda som är attraktivt, det enda som är hälsosamt, det enda som är rätt. Fat acceptance är mitt enda andningshål i en värld som annars försöker kväva mig genom att vilja trycka in min kropp i en form som inte passar. Det kräver konstant ansträngning, varje dag, varje timme för att jag ska kunna fortsätta tycka att min kropp är okej. Att det är okej att den ser ut som den gör, att den inte är smal. Jag är så jävla less på det. Revolution? Någon? Jag kan baka kakor.