Tvångstankesmedjan

Läser en krönika av Katrine Kielos som handlar om hur det inte är ett tecken på osäkerhet att läsa på inför debatter och liknande, utan ett tecken på på att man faktiskt vill kunna sin grej. Och jag tänker att ja, precis så är det! Vi sätter liksom det manliga självlärda geniet på en piedestal för att dyrka honom och tycker att det är sjukt coolt att han liksom bara kan saker, bara sådär, och jag blir så jävla less.

För det första så känner jag inte ett enda så kallat "manligt geni" som inte har läst spaltmeter efter spaltmeter kring sitt specialområde. Det enda han gör är att få det att verka som att han bara slänger ur sig en massa fakta och kloka åsikter till höger och vänster, eftersom han inte tillägger "har jag läst" efter allt han säger eller börjar googla saker på mobilen för att nervöst dubbelkolla att han har fått faktan rätt. Det enda som får det manliga geniet att verka självlärd är den air av självsäkerhet med vilken han uttalar allt, även om han har fel. (Här kan man med fördel läsa Hanna Hellquists krönika om allvetande män.)

För det andra: när blev det någonsin fel att vilja läsa på så mycket som möjligt kring ett ämne man ska uttala sig om? Sen när blev kunskapssökande fult och ett tecken på att man inte kan något egentligen? Visst, jag tycker att man har all rätt i världen att uttala sig om något man bara har halvbra koll på, men det kan ju aldrig vara fel att faktiskt vilja ha koll på det man uttalar sig.

Nej, bort med alla självsäkra och självlärda Harry Potters och fram för fler Hermione Grangers.