Tvångstankesmedjan

Jag hatar telefonförsäljare (och ja, jag vet att den frasen är ungefär lika utsliten som "alla busschaufförer är sura". But it's still true!). De ringer och prackar på mig saker och allting låter jättebra, för bra för att vara sant, och utan att jag ens riktigt insett vad som pågår har jag blivit med nytt tv-abonnemang, och fastän telefonförsäljaren med den fåniga rösten försäkrar mig om att jag kan säga upp det inom två veckor om jag inte vill ha det känner jag mig ändå lurad och ser framför mig hur jag står med Lyxfällans filttavla framför mig och de backslickade ekonomerna ser bekymrat besvikna ut och säger "42 000 på TV-abonnemanget, trots att du inte har någon inkomst. Det ser inte bra ut det här". Och jag kommer skratta nervöst och säga "oj, var det så mycket? Det trodde jag inte" och sen kommer jag få leva resten av mitt liv i misär och dö i förtid på grund av kol eller övervikt eller något annat som bara utarmade arbetarklasskvinnor dör av. Fan också.

Kära väder. Du får välja: antingen 10 minusgrader eller snö. Både och ingår inte i avtalet. Tack på förhand.

Varenda gång det blir lite extra kallt på vintern känner sig vissa människor nödgade att påpeka att "den där växthuseffekten, den var det ju inte så mycket med". Jag har hört det på gatan, läst det i insändare, på bloggar och hört programledare säga det på Fox News. Det är så tröttsamt när människor så till den mildra grad missförstår saker, och jag tänker som så ofta att de är dumma i huvudet. Sen tänker jag att de kanske bara är rädda. De kanske bara är så fruktansvärt ängsliga över det här med global uppvärmning och växthuseffekten, så fort någon nämner det ser de liksom framför sig hur deras hus svämmas över och deras möbler flyter iväg och kanske ligger de på en garderobsdörr med sin älskades hand i sin och säger att de båda kommer klara det, men egentligen vet de att de kommer behöva släppa taget och se sin livspartner sjunka till botten av det som tidigare var gågatan i stadens centrum (ja, exakt så som Rose gör med Jack i "Titanic"). Eller kanske ser de hur deras trädgård långsamt torkar ut, hur träden dör, hur marken blir snustorr och dammig och stora sanddyner drar förbi utanför fönstret. De ser familjens älskade hund dö av svält och mår illa vid tanken på att de säkerligen kommer behöva äta upp Fido, för vid den tidpunkten finns ingen mat längre kvar. De ser uttorkade, spruckna läppar pudrade med ett tunt lager sand och hur familjen slutligen dör i en sandstorm, utspridda och ensamma i sökandet efter vatten. Kanske känner de inför den globala uppvärmningen samma skräck man kände som liten när någon vuxen förklarade att solen skulle explodera och omsluta jorden och att alla skulle dö. Det spelade liksom ingen roll att de vuxna förklarade att det var först om flera miljoner år, för man hade ingen tidsuppfattning och var, trots vad de vuxna sa, inte helt säker på att man inte skulle leva då. Kanske är det därför människor vill slå ifrån sig koldioxidutsläpp och höjda havsnivåer, kanske är det därför de desperat griper efter det snötäckta grässtrået och triumferande utropar "ha! Snö! Take that, evil global uppvärmning!". Och sen så tänker jag att de är dumma i huvudet igen.

Veckan som kommer gör mig stressad. Inte för att jag har så mycket att göra, utan för att det jag faktiskt har att göra helt plötsligt är ansvarstyngt. Det är jobbigt att ha ansvar för andra än sig själv. Till helgen väntar dock andrum och högt i tak i det stora huset i skärgården. Bara en evighet av saker som kan gå fel tills dess.

Jag har glömt bort. Förlåt.

Plan för dagen: träning, plugg, ÖL! Later.

Ibland roar jag mig med att slänga ett getöga på vilka annonser facebook väljer ut åt mig, för att så vis få reda på vilken slags person jag är. Just nu är jag gravid, sugen på tomteunderkläder och har dåligt hår. Bra att veta.

Tänkte träna idag. Tittade på Glee istället. Rätt prioriterat enligt mig, men den delen av mig som hatar min kropp skäller på mig just nu.

Morgnar är sämst. Man är sur och missnöjd och är man två börjar sannolikheten för bråk närma sig 1.0. Dessutom måste jag gå till föreläsningen idag. Hujedamig.

Tänker att varje gång en i övrigt väldigt smal tjej visar minsta antydan till putmage så är det alltid några som känner sig nödgade att påpeka att personen i fråga ser gravid ut (och nu talar jag om den pirayafyllda avgrunden som är internetkommentarer, folk är lyckligtvis sällan så elaka i verkliga livet). Jag tänker att det bara är ett av många sätt att säga till en tjej att "haha, du är ful!", för att på så vis försöka förminska och förtrycka. Jag tänker att det är tröttsamt och att jag själv isåfall måste ha gått över tiden med närmare tre veckor i dessa människors ögon. Och jag tänker att jag skiter fullkomligt i det.

För övrigt tycker jag att det är dags att släppa den här "korta klänningar är slampigt och slampor är äckliga"-attityden. Såååå himla 1900-tal.

Dagens:

Latmaskar mig efter en helg som skulle bestått av trevlig middag och häng med fina vänner men som istället kom att bestå av väntan på akuten i Borås för att fina I skulle få sin urhoppade axel ihoppad igen. Tur att bitterhet är mitt grundtillstånd, annars hade det blivit jobbigt.

Å ena sidan. Å andra sidan kan bitterheten få fritt spelrum på theoatmeal.com, där irritation är något vackert som kan omvandlas till finurliga serier. Exempel:

Det är som att ha hittat en vän som alltid förstår hur man känner.

Ikväll!

Sista Buffy-avsnittet ever avklarat. För andra gången. Kändes nästan lika sorgligt som första gången. Dränker mina sorger i sömn. God natt.

Himlans bra text:
http://www.hannafriden.com/allmant/oppet-brev-till-antifeminister/

"I am standing on the mouth of hell. It will swallow me whole. And it will choke on me."

Sjuk. Så himla olämpligt.

Så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Men hey, produktiv dag. Duktig flicka-pokalen är så gott som min.

Jag har kollat på det här klippet om och om och om igen. Jag menar, först bara två Glee-avsnitt på fyra veckor, och sen slänger de åt mig världens saftigaste köttben. De vet sannerligen hur man drar ned mig i fördärvet.

Iiiih. New Glee-episode makes inner fangirl happy.

Jag hoppas jag är på väg att bli sjuk, annars finns det ingen rimlig förklaring till varför min hjärna fortfarande är på semester.

Uppsala, staden där snön faller horisontellt.

ÄR DET INTE VÅR SNART??

Å andra sidan vet man att man är trött när man har druckit en liter energidryck men fortfarande vill sova.

Kroppen är full med energidryck men hjärnan fylld med snömos. What to do?

För att jag tyckte den var kul. Och sann. Skamlöst snodd från Lisa Magnusson.

Facebookstatusuppdateringar jag kan vara utan:
- Folk som uppdaterar om vad de lagar för mat. Känns mest som att de vill skryta med sina kulinariska kompetenser, alternativt vill att världen ska se hur oerhört nyttigt de äter, så att man själv ska sitta där med sin fryspizza från ICA och skämmas.
- Människor som skriver om hur oerhört mycket de pluggar eller jobbar. Oftast tjejer med duktig flicka-komplex. Sjukt tröttsamt.
- Uppdateringar om hur underbar partner man har. Jöjö, du har en pojk-/flickvän. Big fucking deal (när man själv har partner kan man tycka så utan att uppfattas som bitter).
- "Kopiera den här statusen om du har världens finast mamma/syster/flickvän/hund/något annat som ska uppfattas som gulligt men mest är kräkframkallande"-uppdateringar. Man bara "men åh vad fint att du visar hur mycket du uppskattar dina nära och kära GENOM ATT KOPIERA EN MASSPRODUCERAD STATUSUPPDATERING". Retards.
- Över huvud taget tycker jag att folk som mest använder sina statusuppdateringar för att framstå som duktiga, präktiga, rejäla och fina människor lika gärna kan skita i att uppdatera. Jag skulle förvisso kunna blocka alla dessa människors statusuppdateringar, but alas, då skulle det inte bli några kvar och vad skulle jag då irritera mig på?

Dagen hittills: vaknar av att en ram lossnar från sitt högst undermåliga fäste, ramlar i backen, går sönder och gör golvet till ett minfält av glasbitar. Sedan: frukost, fast inte förrän jag torkat ur all julmust ur kylskåpet, eftersom julmustflaskan någon gång under morgonen fått för sig att ejakulera sötsliskig vätska över ungefär allt som finns i kylskåpet. Står just nu vid ett vägval. Det kan antingen bara bli bättre, eller så blir det julafton för i-landsproblemen (jag tror fullt och fast på "en olycka kommer sällan ensam"). Den som lever får se.

Man vet att det är lyhört när man vaknar av att grannens mobil vibrerar (förmodligen för att denne har satt den på väckning för egen del). Fortfarande bättre än syskonbråk på daglig basis, dock.

Min hjärna har tagit semester. Till slut orkade den inte ta in fler forskningsrapporter och föreläsningsslides och meddelade att den nu tar ledigt ett tag. Troligtvis är den tillbaka på måndag. Tills vidare tar levern över. Kanske är det därför jag är så sugen på öl.

Just nu är den enda musik jag egentligen vill lyssna på soundtracket till Rocky Horror Picture Show. Maybe it's the jolly Halloween spirit.

Jag har aldrig varit rädd för döden, men Torchwoods beskrivning av den är otäckare än diverse helveten världsreligionerna kan framkalla:
"There is no life after death, there is only darkness. And there is something moving in the dark."

För många bollar i luften är svårt om man aldrig lärt sig jonglera. Men om jag tidsramar in dem ska det nog gå.

Glee inställt även denna vecka. Varför gör de så här mot mig?