Tvångstankesmedjan

Efter fyra säsonger av Supernatural dyker de äntligen upp: änglarna. Eller, mest en ängel. Men vilken ängel sen! Team Castiel för evigt och evigt.




Det är nånting med plågade män, alltså.

En skillnad i bemötande jag har märkt sen jag blivit tjock (ja, jag får säga tjock om mig själv, för att det är sant) är hur folk reagerar på att jag inte tränar. När jag var smal var det fan ingen som brydde sig om att jag inte tränade, drack enorma mängder öl och rökte ett halvt paket cigaretter om dagen. Jag var ju smal, så folk utgick ifrån att jag gjorde något rätt, alternativt så sket de i vilket, för min kropp gjorde dem inte obehaglig till mods då den passade in i idealet. Nu när jag är tjock, däremot, finns det en del människor som börjar skruva obekvämt på sig när jag säger att jag inte tränar. Och då tränade jag ändå någorlunda regelbundet till för bara några månader sedan, då jag insåg att jag tycker att det är aptråkigt att gymma och hellre gör något bättre med min tid. Folk tycker att det är lite jobbigt att jag inte tränar och det märks tydligt att de anser att jag borde, för jag är ju tjock. Dessutom verkar folk tycka att det är jobbigt att prata om sin egen träning, som att det på något vis skulle vara att håna tjockisen att berätta att man själv minsann tränar fem gånger i veckan.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att sägas igen: jag är friskare nu än jag någonsin varit. Jag blir i princip aldrig sjuk, jag känner mig sjukt mycket starkare och tåligare än vad jag gjorde när jag vägde 52 kilo och knappt åt. Visst, min kondition är inte vad den borde vara, men jag har aldrig haft bra kondition, och den är åtminstone bättre nu än när jag täppte till lungorna med tjära varje dag. Det är klart att jag skulle kunna må bättre, det kan man alltid, men jag vet inte om jag är villig att ägna tid åt något jag faktiskt tycker är tråkigt för att göra det. Min nya träningsform of choice är promenader, för det är trevligt och jag kan lyssna på podcast. Många tycker säkert att jag borde röra på mig mer, på grund av min vikt, men jag skiter faktiskt i vad folk tycker. Jag har liksom ingen lust att lyssna på folk som tycker att bland det viktigaste i livet är att vara smal.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir således att bli ännu mer bekväm i min kropp, ägna mig mer åt sådant jag tycker är trevligt, och skita i vad alla fetthysteriker tycker.

Människor som säger "men asså, det är ju bara att äta normalt och motionera lite, så går man genast ner i vikt". Ät bajs. Eller lär er åtminstone lite om näringslära, samt kroppar, förbränning och genetik. Dessutom: sluta att få alla försök till en sundare livsstil (gud vad jag hatar det uttrycket, men ni fattar vad jag menar) att handla om vikt. Som om att äta normalt (whatever that means) och att motionera inte vore värt om man inte gick ner i vikt. Morons.

Ibland känns det som att mitt liv är en ständig jakt på nya distraktioner. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill distrahera mig från, för det är ju knappast så att jag vantrivs med min tillvaro (förutom under vintern). Kanske är det tristessen jag undviker, jag vet inte.

Mitt senaste tillskott bland distraktionerna är tv-serien "Supernatural". Den handlar om övernaturliga saker och jag är egentligen för räddhågsen för att se den, men det spelar ingen roll. För den handlar också om två bröder, som är sådär operfekt snygga som personer i halvdana amerikanska serier är (det vill säga de är egentligen ganska felfria, men det finns ändå något litet som stör det perfekta intrycket). Det handlar om deras relation till varandra och till sin pappa och bröderna måste hela tiden rädda varandra och det är så fint för det är något med emotionellt handikappade män som försöker visa känslor men inte lyckas riktigt. Inte så att jag vill ligga med dem, jag föredrar mina män emotionellt utvecklade tack, men jag tycker om att titta på dem och hålla tummarna för att de ska ligga med varandra.

Ja, det gäller även "Supernatural". Incest är inget problem för mig i fantasin, och jag har heller aldrig haft svårt att läsa in sexuella undertoner i mäns relationer till varandra (detta gäller bara i tv-serier, dock, mina verklighetsanknutna manliga vänner behöver inte oroa sig för att jag sitter i hemlighet och önskar att de ska hångla. Jag skulle inte bli ledsen om det hände, men det är inget jag tänker på till vardags direkt). "Supernatural" är guld för en fangirl som jag. De enda kvinnliga karaktärer som förekommer flyter ihop i någon slags allmän, blond, "hjälp mig"-massa som fladdrar förbi varje avsnitt men aldrig blir särskilt varaktig, för bröderna sätter alltid varandra främst. Just nu vill jag bara ha plöjt igenom hela serien, för jag vet att det ligger en massa fanfiction och väntar vid Supernatural-regnbågens slut och jag behöver en ny fandom som kan sluka mig (distraktion, jag sa ju det).

Nej, det finns ingen poäng i det här inlägget, annat än att understryka att fangirlen är stark inom mig. Nu ska jag titta på "Supernatural".

Just nu undrar jag hur länge jag skulle sova, om jag skulle sova så länge som min kropp önskar. Jag vågar inte prova, dock, för jag har en känsla av att det skulle vara Törnrosa-länge.

December gör mig trött. Trött och oinspirerad. Mörker och grått fyller huvudet med bomull och all min ork följer med snöslasket ner i gatubrunnen.

Det enda jag gör om dagarna är att distrahera mig, från min trötthet, från min olust, från min oförmåga. Jag gör bara det jag måste, för jag kan inte göra något annat.

Jag hatar december. Hatar vintern, den är för lång och för kall och för mörk, men det enda jag kan göra är att böja huvudet i resignation och vänta in våren.

Det blir bättre snart.

När jag var sjutton insåg jag att jag nog hade det lättare för mig än många andra i skolan. Jag hade lätt att lära mig saker, när jag skrev flöt det för det mesta på och blev sällan fel, jag kunde stava bra, läsa snabbt och även om jag inte var tokbra på något kunde jag ganska snabbt lära mig att åtminstone klara av det såpass väl att jag fick hyggliga till bra på betyg i det. Samtidigt började jag umgås med människor som uppskattade att ha intellektuella diskussioner (vi var seriöst så jävla jobbiga, tur att vi hade varandra). Allt detta gjorde att jag antog att jag var intelligentare än andra, att jag hade en IQ som var högre än genomsnittet.

Det tror jag inte längre. Inte för att jag tror att jag är dum. Jag är lika intelligent nu som jag var då. Jag tror bara att det är vanskligt att dra slutsatser om sin intelligens utifrån att man presterar bra i skolan och intresserar sig för saker som andra människor anser vara intelligenta. Det handlar om så mycket mer; uppfostran, hemförhållanden, uppmuntran, självbild, bemötande och så vidare och så vidare. Att tro att betyg och intressen enbart beror på intelligens är dumt. Dels så missar man mycket förändringsmöjligheter om man tror att hur folk presterar i skolan och vad de intresserar sig av beror på en statisk egenskap som till stor del är medfödd, och dels så leder det till en del obehagliga slutsatser, som t.ex. att folk från så kallade utanförskapsområden skulle vara mindre intelligenta för att de får sämre betyg än medelklasskidsen.

Den insikten är dock inte hela förklaringen till att jag slutade se mig själv som intelligentare än genomsnittet. Den synen på mig själv gjorde mig dessutom jävligt självgod och överlägsen. Jag kunde avfärda människor som korkade och obildade för att de inte intresserade sig för samma saker som mig, och det är fan ingen trevlig egenskap.

Jag har aldrig gjort ett intelligenstest, men nu för tiden tänker jag att jag nog skulle hamna någonstans kring snittet. Och det gör mig ingenting. För det är ju fan strunt samma. Jag har fortfarande lätt för mig och kan fortfarande ägna mig åt intelligenta diskussioner, men jag gör det utan att bli odräglig.

Ibland tänker jag såhär: det finns för många ord därute som vägrar bli fångade. Jag har för mycket att uttrycka men för lite språk. Jag har för mycket kärlek men för lite känslor. Jag har en mun men för lite att säga.

De säger att jag har någon slags gåva. Ibland vill jag kalla det en förbannelse.

(Ibland vill jag förklara att nej, jag tror inte att jag är så bra, men orden kommer lättare för mig än för andra, och kanske är det bra, kanske är det fint, men att säga så vore förmätet och fel så jag raderar allt jag skriver och låtsas som ingenting istället.)

Föreställ dig följande: Du är på väg hem med cykeln. Det är mörkt och kallt och snön är regnblandad. Du hör hög musik från ett hus i närheten, höjer blicken för att lokalisera källan och då, då ser du det. Köket i huset badar i ljus, och i köket står ett tiotal smärta ynglingar med bar överkropp. De dansar till musiken och det är som ett könskonverterat playboy mansion. Du vill stanna och titta, bara en liten stund, likt flickan med svavelstickorna och det förtrollade skyltfönstret. Men det är folk omkring dig och du fortsätter cykla, och snart har minnet bleknat till en avlägsen hallucination. Men du tänker för dig själv: detta är i sanning ett julens mirakel.

Om ni undrar vad jag gör nu för tiden så kan jag hälsa att jag gror armhålehår för "No shave november". Bildbevis kommer när det hela är avklarat, än så länge ser det rätt klent ut. Jag håller också på att omorganisera mitt liv. Hittills innebär det dock mest att jag försöker undvika att mitt hem blir för stökigt samt att jag lyssnar mer på This American Life. Så, ja... Fanficen går bra, tackar som frågar, men den har gjort mig till en bekräftelsehora. Det är väl allt typ. Lejtur.

Ikväll fakking smäller det! Det kommer att bli awesome, har jag bestämt, och försöker förtränga trängsel, svettiga människor och kasst ljud till förmån för det enda som faktiskt är viktigt: Patrick. Så.jävla.pepp. Här kommer iallafall plats två och ett på listan över Patricks bästa låtar (glömde lägga upp plats två igår pga fanfiction, som vanligt).


Min näst bästa Patrick-låt är The Libertine från skivan "Wind in the Wires". Jag gillar pianot i början, ljudet som jag tror är hästhovar som följer genom låten, Patricks röst när han sjunger "Free", när Patrick spelar fiol (seriöst, alla gitarrkillar kan ju köra upp sina guror i röven, fiol is the shit och typ tusen gånger sexigare) och att den får mig att också vilja ta risken att vara fri.


Tristan, också från "Wind in the Wires" är min all time favourite Patrick-låt (något som jag tror jag delar med ganska många andra Patrick-fans). Det är en fantastiskt jävla låt, från ukulelen i början, till beatet, till texten, till hur Patricks röst går från det mörkaste djupa till den högsta falsett, till videon, till pianot i slutet ochsåvidare i all oändlighet. Om jag skulle lyssna på en enda låt i resten av mitt liv så skulle det vara Tristan.