Tvångstankesmedjan

Jag har blivit förkyld, vilket innebär att jag helst vill tillbringa ena halvan av dygnet sovandes, och andra halvan av dygnet insupandes mina bästa tv-serier. Plus att yngstasyster är här på besök. Därav: bloggandet ligger lågt på prioriteringsordningen. Återkommer om strax.

PS: Finns det något sätt att få mac-mellanslaget att bli mer känsligt? Som det är nu krävs det milt våld för att inte samtliga ord jag skriver ska bli ihopskrivna. DS.

Nu drar jag iväg på karaokekalas. Tänkte bland annat klämma av den här godingen:

Musik jag gillar för tillfället.


The Irrepressibles - Arrow.
Sångaren låter liter som Antony i Antony and the Johnsons, och det är ju aldrig fel. Videon är därtill fantastisk.


Yeasayer - Henrietta.
Musik att ha på i bakgrunden, det har ett trevligt flow. När jag sökte på dem på youtube hittade jag också en av de freakigaste videor jag sett på länge (jag undviker att kolla på äckliga/otäcka videor pga förstår inte tjusningen). Kollade inte klart på den eftersom den var så obehaglig, men här är den om någon vill titta. Låten är bra, i alla fall.


Iggy Azalea - Pussy.
Lite hipster hop med vitaste tjejen i kvarteret, med tillhörande populärkulturella referenser mot slutet. Du vet att du gillar't.

Veckans torsdagstopp är ett tema som ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som tv-serier, nämligen vampyrer! Eller såhär: egentligen är det inte vampyrer per se som ligger mig varmt om hjärtat, utan övernaturliga varelser i allmänhet. Vampyrerna har dock den fördelen att de är vanligt förekommande inom populärkulturen, de är ofta intressanta personligheter eftersom man kan spela på det moraliska dilemmat att döda människor för att överleva, och myten kring dem är ofta spännande, samt varierar en hel del från verk till verk (jag hävdar dock bestämt att Twilight inte ens är en vampyrhistoria, vad än Meyer säger. Vampyrer glittrar inte i solskenet).

Så, on with the show.

Plats fem: Harmony, Buffy the Vampire Slayer
Jag hade lite problem med plats fem, ty även om jag konsumerar en del vampyrspäckad populärkultur så är de vampyrserier jag följer och de vampyrböcker jag läser få, även om vampyrerna i dem är desto fler, och det känns tråkigt att använda flera karaktärer ur samma fiktiva universum. Men, nu fick det bli som det blev. Buffy är den enda vampyrserie jag faktiskt mäktat med, men den är så briljant att den täcker upp för de jag inte orkat följa. Harmony, som alltså kniper femteplatsen på listan, är mänsklig, när Buffy-serien tar sin början, och en del i den klassiska "populära men bitchiga tjejer"-gruppen på det High School där Buffy börjar. Harmony är den som blint följer den som är starkast, en egenskap som hjälper henne att överleva när hon sedermera blir förvandlad till vampyr. För vampyr blir hon. Hon blir biten av en vampyr i sista avsnittet av säsong tre, och det avslöjas att hon blivit vampyr i säsong fyra, då hon dyker upp som vampyren Spikes följeslagare/flickvän (Spike återkommer senare på listan). Harmony är dock även som vampyr en väldigt irriterande, väldigt klängig tonårsbrud som inte lyckas särskilt bra med något hon tar sig för, och som fortfarande slåss genom att vifta lite tafatt med händerna och dra folk i håret. Jag har egentligen ingen djupare anledning till varför jag gillar Harmony, förutom att hon är rolig med sin besatthet av enhörningar och sitt ständiga tjurande, och att hon faktiskt är en överlevare i det att hon följer den som är starkast och inte är sen med att sälja ut sina vänner om hon tror att det ökar hennes egna chanser att klara sig. Det är också spännande att se kontrasten mellan dels den jobbiga tonårstjejen som ses ner på å ena sidan, och vampyren som folk (vissa i alla fall) fruktar, å andra sidan. Harmony fick också följa med till spin off-serien Angel, där hon tydligen utvecklas och blir en coolare karaktär, men den har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om.

(Vampyrer i Buffy är inte så snygga när de är vampyrer, men jag gillar't)

Plats fyra: Lestat, Anne Rices Vampire Chronicles
Lestat introduceras för läsaren första gången i romanen Interview with the vampire (eller i filmen med samma namn, som dock ej är lika bra som boken). Där framstår han som en osympatisk och arrogant karaktär, utan någon vidare bildning eller respekt för dem runt omkring honom. Han skapar i blrjan av boken en annan vampyr, Louis (återkommer också senare på listan), och ägnar sedan mycket tid åt att förminska dennes frågor om vampyrernas ursprung, samt existens och beter sig i allmänhet som om Louis irriterar honom med sin blotta uppenbarelse. Det hela slutar med att Louis och vampyrflickan som också är hans livs kärlek, Claudia, försöker ha ihjäl Lestat, inte mindre än två gånger. Bilden av Lestat nyanseras dock en hel del i uppföljaren The vampire Lestat, där man istället för följa Lestat under hans tid som människan samt innan han begav sig till New Orleans. Här framstår han som en levnadsglad och nyfiken ung man, som dock får alla sina drömmar kvästa av sin dominanta far och sina bröder, som tycker att bildning och konst inte är något för honom. Han träffar dock Nicolas, en man i hans egen ålder med samma ambitioner som han själv, och tillsammans rymmer de till Paris. Lestat älskar Nicolas med en intensitet som inte riktigt går att klassa som platonisk, även om de inte uttalat har en kärleksrelation (just detta, samt övriga icke-konventionella relationer är ett vanligt inslag i Rices vampyrböcker (och med icke-konventionell här menar jag för tiden, med tanke på att boken utspelar sig under 1800-talet)). I Paris blir Lestat sedermera förvandlad till vampyr av en äldre vampyr som därefter tar livet av sig. Och Lestat älskar sitt nya liv som vampyr. Han lär sig snabbt att använda sina krafter till fullo och lever gott på den stora förmögenhet som den äldre vampyren lämnade efter sig. Han är dock en ovanlig vampyr, i det att han rör sig obehindrat bland människor, och går på baler och teater tillsammans med dem som sedan blir hans offer. Han förvandlar också sin mor till vampyr, och de inleder en kärleksrelation, och Lestat förvandlar också sin vän Nicolas till vampyr, men han blir galen så Lestat och hans mor, Gabrielle, väljer att lämna Paris och ge sig ut i världen . Därefter lämnar också Gabrielle honom, och Lestat stöter på en uråldrig vampyr som för honom avslöjar allt om vampyrernas ursprung och hemligheter. Lestat förblir genom hela berättelsen en något arrogant yngling, övertygad om sin egen förträfflighet, men han hyser samtidigt en stor kärlek till sina närmaste, och faller passionerat för vampyr efter vampyr, enbart för att bli förkrossad när de senare vänder sig emot honom eller lämnar honom. Sakerna han gör drivs av lika delar ego som en vilja att beskydda och ta hand om de han älskar. Han är också oerhört nyfiken på sitt eget ursprung och vampyrernas hemligheter, samt visar på en enorm dirftighet och självständighet. Ett plus i sammanhanget är också att Lestat överlever till nutid (eller ja, 1980-talet i alla fall), där han blir stor rockstjärna och älskad av alla. På det stora hela är han en intressant och komplex karaktär, som man ömsom älskar, ömsom hatar och ömsom tycker synd om.

Lestat spelades av en hyggligt bildskön Tom Cruise i filmen Interview with the Vampire

Plats tre: Louis, Anne Rices Vampire Chronicles
Louis är urtypen för den existentiellt plågade vampyren. Han var en olycklig människa som blev en olycklig vampyr, full med frågor kring varför han existerar och varifrån han kommer. Hans relation till Lestat, sin skapare, präglas av både förakt, såväl kärlek, attraktion och beroende. Han plågas mycket av att behöva döda för att överleva, men upplever samtidigt en enorm sinnesrörelse när han väl gör det, något Lestat retar honom för. Under en svag stund några år efter att han blivit vampyr (oklart hur länge, tidsperspektiven är lite luddiga, eller så är det jag som är ouppmärksam) dricker han från en ung flicka, Claudia, inte ens sex år gammal. Lestat förvandlar henne då till vampyr (trots att det är förbjudet att göra såpass unga vampyrer), och hon blir Louis dotter och älskare (Rice skyr varken incest eller pedofili, som ni märker). Tillsammans bildar de tre en märklig liten familj, tills Claudia ledsnar på Lestats arrogans och har ihjäl honom. Tillsammans reser Louis och Claudia till Europa för att få svar på de frågor de har om vampyrernas ursprung och existens, och för att hitta andra vampyrer. Till slut, i Paris, hittar de Armand och hans vampyrgäng, och Louis faller handlöst för Armand. Armand är villig att besvara de frågor Lestat alltid viftade bort och det verkar som att de ska leva lyckliga för alltid, tills vampyrgänget har ihjäl Claudia. Louis blir då bitter och förlorar något av den mänsklighet han haft, men tar ändock med sig Armand tillbaka till New Orleans, där de slutligen skiljs åt. Louis är en intressant karaktär i det att han (ibland övertydligt) får spegla den moraliska konflikt jag tror att många förknippar med vampyrer, nämligen den att de måste döda för att överleva. Det är också lätt att första Louis frustration över att aldrig få de svar han vill ha angående sin egen existens, och han hänger sig så huvudlöst åt de han faktiskt älskar, Claudia och Armand, och faller så handlöst när de lämnar eller sviker honom att det är svårt att inte fatta sympati för honom. Man förstår också, när man läser The vampire Lestat, att han och Lestat är mer lika än man kunde föreställa sig i Interview with the vampire, vilket är intressant i sig, och Louis återvänder också till Lestat efter att han har fått ta del av dennes historia. Louis är en av de mest mänskliga vampyrer jag stött på under mina exkursioner i vampyrmyten, och därmed är han också en av de intressantare.

Brad Pitt som Louis i Interview with the vampire. Claudia spelades av en jätteung Kirsten Dunst

Plats två: Nothing, Poppy Z Brites Lost Souls
Nothing är, när romanen börjar, en tonårig emopojke som hatar sitt inskränkta småstadsliv och dränker sina sorger i sprit och droger och blod och sex. Hans enda livlina är att hans föräldrar inte är hans riktiga föräldraroch att hans riktiga namn är Nothing, inte Jason, för honom ett bevis på att hans känsla av alienation är riktig. Han bestämmer sig slutligen för att rymma för att hitta ett sammanhang där han känner att han passar in, och stöter längs med vägen ihop med Zillah, Molochai och Twig, en trio vampyrer med samma emouppsyn och förkärlek till droger som han själv. Han slår följe med dem, och lär sig snabbt att även han är vampyr. Han blir Zillahs älskare, och de lever ett roadtrip-liv där de knullar, super och tömmer människor på blod i sin lilla van. Längre fram i romanen får vi veta att Zillah är Nothings far (kanske har Brite inspireras av Rices förkärlek för okonventionella kärleksrelationer), då han gjorde Nothings mamma gravid när trion hade vägarna förbi New Orleans för femton år sedan. I detta vampyruniversum skapas nya vampyrer nämligen inte genom att vampyrerna utbyter blod med sitt offer, utan genom att en vampyr ligger med en mänsklig kvinna, som sedan blir gravid och föder vampyrbebisen, under ganska vedervärdiga former som undantagslöst leder till mammans död. Nothing växer under bokens gång till att bli den enda som kan säga emot Zillah, gruppens ledare, och till någon som är självsäker och styrande och som slutligen tar över som ledare för vampyrtrion när Zillah dör. Han är en märklig kombination av bedårande emopojke och samvetslös vampyr och det är svårt att inte fascineras och förföras av hans historia.

Poppy Z Brite

Plats ett: Spike, Buffy the Vampire Slayer
Spike är the bad boy gone good i Buffy, vilket är något av en klyscha, men det gör inget eftersom Spike är så awesome. Han är en av de roligaste karaktärerna i hela serien, och också en av de som har intressantast personlighetsutveckling. Han börjar som väldigt elak vampyr, som tidigare dödat två slayers och nu är ute efter att döda sin tredje (Buffy) när han kommer till Sunnydale. Med sig har han sin psykiskt och fysiskt bräckliga flickvän (?) Drusilla, och han växlar mellan ondsint mördare och ömsint vårdare. Han återkommer senare under flera säsonger, tills han slutligen blir en del av den fasta casten. Han utvecklas under den här tiden från (jäkligt mycket SPOILERVARNING från och med här) att vara elak vampyr som vill döda Buffy, till att vara elak vampyr som vill döda Buffy men inte kan på grund av ett chip han får inopererat i huvudet för att hindra honom från att döda oskyldiga, till att få starka känslor för Buffy och vilja hjälpa henne trots chipet, till att skaffa sig en själ, bli galen och rädda hela världen. Och det är omöjligt att inte älska honom och de förändringar han genomgår. Han är också, enligt mig, väldigt snygg. En solklar förstaplacering.

Systrarnas listor hittar nipå deras respektive bloggar, här och här.

Så, idag gjorde jag en spaghetti bolognese enligt konstens alla regler, om man får tro receptet som bifogas i en artikel i the Telegraph, där italienska kockar gnäller över att folk har bastardiserat bolognesen. Jag hade dock mer vitlök i än vad receptet angav, eftersom jag gillar vitlök, använde vanligt bacon istället för pancetta pga de har inte pancetta i min ICA-butik, samt gissade mig till att morötterna och lagerbladen skulle i tillsammans med sellerin och de krossade tomaterna, eftersom de liksom hade missat att skriva vad man skulle göra mer morötterna och lagerbladen i själva receptet, trots att de fanns med bland ingredienserna.

Resultatet blev gott, men inte sådär särdeles upphetsande. Det smakade lite kallops, vilket inte är fel, då jag gillar kallops, men det kändes märkligt att äta kallops med pasta. Mina extra vitlöksklyftor gjorde inte så mycket till eller från eftersom hela anrättningen skulle koka toklänge, vilket fick all vitlökssmak att dunsta bort, tydligen. Däremot kan jag konstatera att rödvin var en hit, vilket är bra eftersom vi har extremt mycket rödvin hemma då det är något folk gärna köper i gåbortpresent, vilket är fint, men problematiskt eftersom varken jag eller le Boyfriend dricker rödvin. Men i och med att vi ganska ofta gör spaghetti med köttfärssås så har vi alltså numer ett användningsområde för allt rödvin. Plus att både selleri och morötterna var ett trevligt tillskott, som jag också kan tänka mig att föra över till mina bastardiseringar av bolognesen.

Det är lite svårt att sätta betyg på denna rätt, eftersom det faktiskt inte är spaghetti med köttfärssås, utan spaghetti bolognese, så jag skulle säga att på bolognese-skalan får detta recept en åtta, men på köttfärssås-skalan bara en sexa. Kanske sex och en halv. Eftersom jag trots allt gjorde den själv och är partisk.

Man lär sig mycket genom att läsa tjejtidningar. Jag har bland annat lärt mig hur många kalorier sperma innehåller, hur man ska göra för att få en killes telefonnummer (i princip allt utom att be om det), att killar inte gillar självständiga/händiga/åsiktsstarka tjejer, och så vidare. Jag har också lärt mig vilken kroppstyp jag har, och hur jag bör klä mig utifrån denna kroppstyp.

Jag blir relativt ofta förvirrad av tidningarnas kroppstypfigurer, då min sällan finns representerad. Ofta så är de kroppstyper man som tjej kan ha päronet (liten byst, smal midja, stor rumpa och stora lår), timglaset (stor byst, smal midja, stora rumpa och stora lår), pinnen (liten byst, smal midja, liten rumpa och små lår. I bilden nedan får denna representeras av en banan(?)) och äpplet (liten byst, stor midja, liten rumpa och små lår). Själv har jag relativt stor byst, stor midja och ganska stor rumpa och breda lår. Efter lite googling har jag kommit fram till att jag är fyrkanten. Sexigt, eller hur?


I vilket fall, hade det bara handlat om att identifiera sin kroppstyp hade det väl varit en sak. Förvisso är det helt omöjligt för de flesta att vara ett perfekt timglas eller en perfekt pinne, men om vi lite välvilligt tolkar tjejtidningarna utefter Platons grottliknelse så kan vi väl säga att vi alla är variationer på det perfekta timglaset eller den perfekta fyrkanten (=Svampbob fyrkant?). Men tjejtidningarna, och övriga som ägnar sig åt att kroppstypbestämma folk, nöjer sig inte med detta. Istället går de vidare med att utifrån sin arbiträra bedömning börja avgöra vad folk bör och inte bör ha på sig. Och här någonstans brukar jag bli provocerad.

För tipsen handlar allt som oftast om hur den som inte har en kropp som går i enlighet med idealet ska klä sig för att ens operfekta kropp ska se ut mer som detta. En person med stor mage får lära sig hur hon ska klä sig för att magen ska se mindre ut, en person med stor rumpa får veta vilka plagg som "trollar bort" denna, en person med liten byst får lära sig hur hon får bysten att se större ut. Allt som oftast handlar det om att ge illusionen av en smal kropp med stor byst (men inte för stor, ty då blir det vulgärt). Och jag är fruktansvärt less på att personer som tagit sig rätten att helt godtyckligt kategorisera mig som en fyrkant, nu också tar sig rätten att avgöra hur jag ska klä mig för att se mindre ut som en fyrkant, utefter ett ideal jag inte själv fått vara med och bestämma om.

Jag vill klä mig som jag vill, och att folk ska strunta i huruvida de plagg jag väljer döljer min mage eller gör min rumpa mindre. Överhuvudtaget vill jag röra mig bort från ett samhälle där endast en kroppstyp anses vara okej, och där alla förväntas göra allt som står i deras makt för att efterlikna denna kroppstyp. Vem bestämde att det är fel att framhäva sin stora rumpa, och varför ska jag lyda denna person? Jag tänker fortsätta köpa de kläder jag gillar och trivs i, oavsett om det är smickrande eller ej, och jag kommer att kämpa för att våga använda fler plagg som jag gillar, men som jag i dagsläget inte vågar använda eftersom jag tycker att min kropp är för tjock, för sladdrig, för olik idealet för att jag ska ha rätt att klä mig i dem. Och jag hoppas att ni gör detsamma.


(PS: Finns det någon motsvarighet för män, det vill säga kroppstypguider med tillhörande klädtips i modetidningar riktade mot män? Hade varit intressant att läsa.)

På jobbet om morgnarna brukar jag titta på Buffy the Vampire Slayer på elvan, för att jag inte har den kanalen hemma, för att det var längesen jag såg Buffy och för att det inte är någon annan där just då som kan tycka att jag är en dålig anställd som tittar på TV på arbetstid (dock ej mitt fel att det inte finns något att göra). Jag slås då av hur fantastisk serien faktiskt är, och främst av hur rolig den faktiskt är.

Jag försöker jämt och ständigt tipsa folk i min närhet om serien, men reaktionen är antingen en näsrynkning, då de minns serien som en ganska töntig vampyrserie från sin tidiga pubertet (dvs från den tiden då man inte kunde uppskatta något som var bra pga fel i hjärnan), eller så ger de den en halvhjärtad chans eftersom de vet att Joss Whedon har gjort den och de vill vara lite creddiga, men ledsnar efter första säsongen (som i ärlighetens namn inte är den allra bästa, men fortfarande bra). Jag överväger nu att se om serien för tredje gången, eftersom den är awesome, och frågar därför igen: vem kan tänka sig att se den med mig? Det vore kul att kunna diskutera den med någon som faktiskt sett den, istället för att ständigt hamna i metadiskussioner om hur bra Whedon är.

Mvh
Besatt

Jag har, som de som känner mig vet, under våren ägnat mig åt projekt joggning. Jag laddade ganska tidigt i våras hem en app till min då alldeles nyinköpta iPhone som gick ut på att gå från soffpotatis till, om inte atlet, så åtminstone någon som kan jogga i en halvtimme i sträck utan att stanna eller dö. Och efter mycket om och men, efter några omstarter på grund av sjukdom eller lathet, så är jag nu i princip framme vid målet. Jag är nu två minuter från att jogga trettio minuter i sträck.

De flesta skulle kanske inte se det som någon större bedrift, att med en grace som hos en stelopererad pensionär och ett ansikte som efter halva tiden har samma färg som hos en person med andra gradens brännskador upprätthålla en fart strax över rask promenad i en halvtimme, men för mig är det just det; en bedrift.

Detta av två anledningar. För det första har jag sedan mitt inträde (och sedermera utträde) ur puberteten inte haft något som ens med lite god vilja kan liknas vid det folk kallar kondition. Jag är den som blir andfådd av att gå i trappor och inte kan springa längre än tvåhundra meter utan att kollapsa i en hög av andnöd och mjölksyra, om det så skulle rädda mitt liv. Och att då kunna upprätthålla något slags tempo ovanför gångtakt i mer än tio minuter är för mig närmast en bragd. Den andra anledningen är att jag sällan slutför, eller ens påbörjar, projekt som ligger utanför min bekvämlighetszon. När det kommer till saker jag inte kan, vare sig det faktiskt är så eller om det är något jag har fått för mig, så har jag en tendens att vända ryggen åt det. De gånger jag faktiskt försöker mig på något jag inte från början vet att jag är bra på, eller åtminstone kan klara av, så ger jag oftast upp innan jag har slutfört det. Men inte nu! Nu har jag envist kämpat vidare, inte givit upp, inte lagt av, utan faktiskt sprungit mig förbi de tillfällen då det känts som att jag inte klarar en meter till, ignorerat håll i sidan, tolererat svetten (jag hatar svett) och fortsatt fastän benen känns som gelé.

Och nu är jag snart där! Nu är jag snart färdig, snart har jag slutfört något som jag inte var eller ens är särskilt bra på. Jag har struntat i att till och med de äldsta och långsammaste medmotionärerna springer ifrån mig, struntat i hur jag ter mig för andra, och bara fortsatt. Och det känns jävligt bra.

Om jag nu klarar av att upprätthålla mina framsteg är dock en helt annan historia.

Okej, ny torsdagstopp, den är veckan ej spelrelaterad, vilket glädjer mig. Istället handlar det om något jag ägnar en stor del av mina dagar åt, nämligen tv-serier. Närmare bestämt intron till tv-serier. Så, let's get on with it.

Plats fem: Räddningspatrullen
Nej, det här är inget högkvalitativt mästerverk där bild och ljud samarbetar för att både lyfta och komplettera själva serien. Det är en kille med irriterande röst och svårighet att uttala R (lyssna på hur han sjunger "vänner", it's hilarious) som sjunger en låt om ekorrar som bekämpar brott. Men, det jag tycker Disney lyckas väldigt bra med i sina serier är att introlåtarna blir en del av själva upplevelsen. Man bänkar sig framför disneydags varje vecka, och blir alldeles exalterad så fort de första tonerna av introlåten börjar spelas. Man kan hela texten (många av låtarna kan jag dessutom fortfarande utantill, fastän det var flera år sedan jag såg själva serien) samt ordningen på alla klipp från serien som visas under introt. Jag och mina systrar brukade dessutom roa oss med att högt räkna upp de avsnitt från vilka klippen togs som vi faktiskt hade sett, på samma sätt som andra barn pekade ut de leksaker de själva ägde i leksakskatalogen (för barn är ett folk och de bor i ett främmande land - Weirdoland). Anledningen till att just Räddningspatrullen får stå som exempel för Disneys briljans är för att det är den låten som sitter hårdast hos mig - när jag blir gammal och dement och glömmer mina barns namn kommer jag fortfarande kunna hela Räddningspatrullslåten utantill.


Plats fyra: Supernatural
Supernatural får stå som representant för de föredömligt korta introna. De där som bara är ett par sekunder långa och på så vis inte stör själva serien, då många serier inleds med en scen som ska fånga tittarens intresse, för att därefter spela upp själva introt, där jag tycker att långa intron stör flödet i tittandet (ja, jag har tänkt lite för mycket på det här. Game of Thrones är typexemplet för detta, då introt är så långt att man tröttnar innan avsnittet ens har börjat. Det är också anledningen till att det inte är med på listan, även om det är snyggt i sig). Anledningen till att det blir just Supernatural som får representera denna typ av intro är dels för att jag uppskattar serien mycket men också för att dess intro passar väldigt bra in i serien i övrigt. Supernatural är en serie om två bröder som åker USA runt och jagar diverse monster och övernaturliga varelser. I detta blir den ganska mycket en skräckserie, även om inte skrämselelementet är det centrala, och introt blir ofta något som får mig att hoppa högt efter en inledande skräckinjagande scen. Det är plötsligt, det är snyggt och det är effektfullt. Ett plus i sammanhanget är att introt förändras varje säsong.


Plats tre: Sopranos
Sopranos är en serie mina föräldrar tittade på, men som jag själv var lite för ung för att uppskatta när den väl gick. Något som dock fastnat i mitt medvetande är introt. Det är snyggt samtidigt som det är skitigt, valet av musik är mitt i prick, den flackande kameran och de snabba klippen mellan Tony Soprano och hans feta cigarr och det som flimrar förbi utanför bilrutan sätter stämningen perfekt. Jag blir intresserad och vill veta mer, jag vill följa med Tony Soprano när han kliver ur bilen, jag vill veta vad han har för liv, vad han gör, vem han är. Det är ett sjukt bra intro till vad jag har förstått är en sjukt bra serie.


Plats två: Six feet under
Six feet under var mitt första möte med HBO:s serier, och introt är en av anledningarna till att jag uppskattade den så mycket. Återigen ett exempel på ett perfekt musiksatt intro, där allt som händer följer musiken, men inte såpass mycket att det blir irriterande eller övertydligt. Jag älskar när musiken tystnar, för att sedan ta fart igen, och hjulet på båren vrider sig i exakt synk med musiken (vid trettio sekunder ungefär). Det finns flera sådana små detaljer att upptäcka och älska med det här introt. Jag gillar också färgsättning, det väldigt bleka och gråa, samt det faktum att seriens skådespelare inte figurerar i det över huvud taget. Återigen ett intro som får mig att vilja se mer, men här inte för att jag vill veta något om några personer, utan för att om introt är så snyggt och välgjort så måste serien vara det också.


Plats ett: Mad Men
Ja, kanske inga överraskningar här, Mad Men har ett sjukligt snyggt intro. Stämningen är nästan kuslig, och trots att mannen i introt inte har några ansiktsdrag, inget ansikte över huvud taget, förmedlas ändå en känsla av ensamhet och desperation. På bara trettio sekunder sätter introt känslan som sedan genomsyrar hela serien. Låten, illustrationerna, tajmingen, allt är perfektion. Och övergången mellan mannen som faller och mannen som sitter nonchalant tillbakalutad i fåtöljen med en cigarett i handen är fantastisk. Ett superbt intro till en superb serie, helt enkelt.


Bubblare: Introt till the Simpsons, eftersom det har varit detsamma samtidigt som det konstant har förändrats i tjugo år, och numera är en del av det allmänna populärkulturella medvetandet i princip världen över. Jag älskar också det nya introt, och tycker att de lyckades uppdatera det väldigt väl och inkoporera de nya element som tillkommit sen serien började sändas, samtidigt som man behöll det som gjorde originalintrot briljant.

Systrarna har inte lagt upp sina inlägg än, men deras bloggar hittar ni här och här.

Såhär va: jag gillar spaghetti med köttfärssås rätt mycket. Såpass mycket att jag skulle kunna drista mig till att säga att det är min favoriträtt. Därför har en idé legat och grott ett tag, som har blivit möjlig att iscensätta tack vare mitt återupptagna bloggande. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle prova på så många olika slags spaghetti med köttfärssås-varianter som möjligt, burkbaserade, restauranglagade, receptbaserade och så vidare, för att sedan betygsätta dessa och publicera på bloggen. Detta är redan ett pågående projekt, i det att jag gärna väljer spaghetti med köttfärssås (eller spaghetti bolognese, som folk felaktigen kallar det på diverse restauranger) när jag äter ute eller behöver något snabbt att laga. Men nu är alltså planen att systematisera detta. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna göra detta, och kan heller inte garantera någon kvalitet på det hela, men nu kör vi. Okej? Okej.