Tvångstankesmedjan

Jag är inte en person som generellt sett uppskattar kroppskontakt. Visst, med min partner har jag i princip konstant kroppskontakt, för vår relation ser ut så, och jag kramas och klappas gärna på nära vänner, särskilt när jag är full. Men jag ogillar kroppskontakt med ytliga bekanta, eller ens o-ytligt bekanta, och oavsett hur många gånger jag läser Magdalenas råd kring detta har jag ännu inte lyckats hitta ett artigt sätt att avvärja ovälkomna kramar, eller annan så kallad kärvänlig kroppskontakt.

Att man numera måste krama alla man någonsin hälsat på, oavsett om man minns deras namn eller ej, har jag motvilligt fått acceptera, även om jag inte uppskattar det alls. Men vad som är värre är den här "otvungna" fysiska kontakten som folk gärna vill ha med en för att på ett eller annat sätt signalera "jag lyssnar" eller"jag ser dig" eller "jag uppskattar dig" eller vad fan de nu vill säga. Det kan handla om en hand på axeln, en arm runt midjan, eller en klapp på handen. Och alla dessa gester gör mig omotiverat obehaglig till mods. Det bottnar dels i att jag inte gillar när människor jag inte känner väl rör vid mig, och dels i att det känns som att jag förväntas svara på deras fysiska närmanden på något vis, vilket jag inte alls känner för. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få folk att sluta ta på mig. Lyfta bort deras hand? Konstant köra "jag är förkyld"-ursäkten? Säga att jag har beröringsskräck?

Ribbings förslag på kramproblemet är att sträcka fram handen och säga "jag hälsar hellre såhär". Är det bara jag som tycker att det känns lite otrevligt? Och hur gör man om man har en blandning av nära vänner och bekanta? Krama en del och skaka hand med andra? Inte krama sina vänner för att det är folk man inte vill krama i närheten? Hur förklarar man det för sina vänner utan att allt blir jättekrångligt? Och hur gör man med all annan ovälkommen kroppskontakt (som ej är av sexuell natur)? Bara biter ihop och står ut?Svara gärna, för jag har verkligen ingen aning.

Vänligen
Beröringsförskräckt

I lördags var jag på min första möhippa. En mycket trevlig tillställning utan förnedringsmoment men med mycket mat och alkohol. I söndags var jag trött och bakis och låg hemma hos min vän Anna och såg på Parks and Recreation tills jag blev människa nog att sätta mig på tåget hem. I helhet en väldigt trevlig helg. Nu hoppas jag att fler människor i min närhet ville gifta sig snart, så jag får möhippa mera.

Något jag har väldigt svårt att förstå är personer som känner ett ständigt behov av att etikettera sina egenheter och personligheter för att känna att de är okej. Jag läste häromdagen i någon damtidning på jobbet om "highly sensitive persons" eller HSP:s som det förkortas, eftersom allt måste reduceras till en bokstavskombination nu för tiden. En HSP är någon som lätt blir trött av många intryck, som lätt känner av stämningar mellan personer och som kan ha svårt att fokusera i stökiga situationer. Om ni vill läsa mer om detta finns en wikipedia-artikel här.

Jag kände igen mig ganska mycket i beskrivningen som gavs i tidningen jag läste, som också hade en tillhörande "jag mådde så dåligt över detta men sen fick jag ett namn på det och nu känner jag att jag har fått en större förståelse för mig själv och att det är okej att jag är sådan här"-intervju. Och när jag läste intervjun undrade jag: varför? Jag har inget som helst behov av att få min personlighet förklarad för mig, fint paketerat med en liten rosett på toppen och ett alldeles eget namn. Jag känner varken att jag är mer eller mindre okej efter att ha läst artikeln, och jag har inte fått någon ökad insikt om mig själv. Jag vet hur jag funkar och vad jag behöver, och att någon har forskat på det och gett det ett samlingsnamn rör mig inte i ryggen.

Jag har helt ärligt svårt att förstå detta behov av att kunna stoltsera med att ens personlighet faktiskt har en vetenskaplig benämning. Visst, om man har någon slags psykiatrisk problematik finns det helt klart poänger i att undersöka detta och se om det kanske faller in under en viss diagnos för att sedan kunna ge korrekt behandling (men även psykologin rör sig mer och mer mot ett symptomtänk, snarare än ett diagnostänk), men att vara en HSP är liksom inget som behöver behandlas. Om du vet att du tycker det är jobbigt med stökiga miljöer eller för mycket socialt umgänge, låt bli det då! Du behöver inget tjusigt namn som ursäkt för att du inte orkar gå och fika med din kompis efter att ha jobbat i en stimmig miljö större delen av dagen. Som det är nu känns det mer som att det blir ett koketterande av det hela. "Jag orkar faktiskt inte med att gå på krogen, det är för högljutt och jag är faktiskt en HSP så jag blir trött av för mycket intryck". Jaha, liksom? Kan folk inte bara acceptera hur de är som personer, vad de mår bra av och mindre bra av, så vi kan slippa alla dessa töntiga personlighetstypsbeskrivningar? Snälla?

Och nej, bara för att jag inte har något behov av att sätta en bokstavskombinationsstämpel i pannan på mig själv innebär inte det att andra inte har det behovet, jag vet. Men jag tycker att det är problematiskt att vi inte bara kan låta folk vara olika, utan måste in och peta och undersöka och etikettera, som vore det något fel i att inte alltid orka vara social, och som att denna typ av personlighetsdrag enbart blir okej om vi kan trycka in det i ett fack. Låt mig och mina egenheter vara, så lovar jag att göra detsamma mot dig.

Så, torsdagstoppen fortsätter på speltemat, och jag får foga mig, trots bristande spelerfarenheter. Här är min topp tre bästa tv- och dataspelskaraktärer. (Och nu tänker ni kanske: men vänta lite nu, topp fem ska det ju vara. På grund av de regler som sattes upp för listan, då specifikt att man inte får använda två karaktärer från samma spel, i kombination med mina väldigt begränsade spelkarriär, lyckades jag inte skrapa ihop tillräckligt många karaktärer som jag gillar såpass mycket att det känns hederligt att sätta dem på listan. Därav: topp tre.)

Plats tre: Luigi
Luigi är den lite sämre Mariobrodern, och, vad jag har förstått från att kolla på när andra spelar Super Mario Bros, förmodligen den minst populära karaktären i hela spelet. Detta väcker givetvis sympatier hos mig, då jag har plågsamma och traumatiska minnen från att bli vald sist varje gång vi skulle spela fotboll på gympan. Samma sak sker varje gång någon dammar av ett gammalt Super Mario-spel. Ingen vill spela med Luigi, utan istället får Mario, den kortare och tjockare av de två, all uppmärksamhet. Spelet är ju för fan till och med döpt efter honom! Det är dags att Luigi får den upprättelse han förtjänar, och därför utnämner jag härmed denna dag till Luigi-dagen, dagen då alla måste spel som Luigi, oavsett Mariospel (om Luigi inte finns i det Mariospel du vill spela, får du spela något där han finns). Alla måste också kalla Super Mario-spelen för Super Luigi, dagen till ära.







Plats två: John Marston
John Marston är huvudkaraktären i Red Dead Redemption. Han är en hård och ärrad karl, med släpig dialekt och en så kallad brokig historia. Egentligen är han en vilda västern-klyscha, skulpterad efter män som Clint Eastwoodoch hans gelikar. Och man faller för det. Man är villig att förlåta John Marston allt, när det framkommer att hans drivkraft till allt han gör i spelet är att få återse sin familj. Så ja, jag erkänner, jag har fallit för den slitnaste klyschan av dem alla: mannen som gör allt för att beskydda sin familj. Ge mig en råbarkad, tystlåten man (det understryks alltjämt hur tystlåten John Marston är, trots att han pladdrar sig igenom större delen av spelets faktiskt handling) som är villig att mörda, stjäla och fulspela för sin familjs skull, och jag faller som en fura. Plus att det är kul att supa ner honom.


Plats ett: Willie Trombone
Willie Trombone är en karaktär i The Neverhood Chronicles. Det är han som, genom de band Klayman hittar utefter spelets gång, berättar historien om The Neverhood, vad som hänt däroch vad Klayman måste göra för att ställa allt till rätta igen. Han gör detta i en fem minuter lång historia där den största behållningen är Willies sätt att berätta och olika uttryck. Jag och mellansyster (och även lillasyster, då och då) citerar fortfarande delar ur denna berättelse. Det är oklart (iallafall för mig, som aldrig spelade ut spelet), hur Willie egentligen uppstod, och vad hans roll är, förutom historieberättare, men han är i vilket fall väldigt underhållande.

Jag har noll inspiration efter en irritiationsfylld dag på jobbet, så här kommer lite musik som är bra istället.





Jag har bestämt att detta är min och Le Boyfriends låt. Han är tveksam.

Pågrundav jobb som börjar ohemult tidigt är jag för trött för att formulera det inlägg om "smickrande kläder" som legat och grott i mitt huvud ett längre tag.

Istället får ni nöja er med bildbevis på att jag inte överdriver när jag säger att mina ben ser ut att ha AIDS i sista stadiet.

Också: ZOMG, hår!

34 är det antal myggbett som efter helgens kräftskiva pryder mina ben. De flesta är runt en centimeter i diameter och ilsket röda, vilket får det att se ut som om mina ben härjades av någon exotisk sjukdom som är botbar i väst men fortfarande har fritt spelrum i den delen av världen vi kallar den tredje. De kliar på det där sättet som får mig att vilja köra varenda person som förnumstigt uppmanar mig att inte klias huvud genom närmsta glasruta. Och eftersom det dagen till ära också ösregnar i kunskapsstaden dristar jag mig till följande: jag är färdig med sommar för i år. Bring on the höst.

Fangirlar, i vanlig ordning. Vill ha säsong tre av Sherlock nununu. Skiter i dum hob-film. Det är för lite Sherlock och Watson i mitt liv.

I övrigt har jag ätit tre kräftor. badat för första gången i år samt stimmat runt med lånade barn.

Kräftor. Det är ett helt värdelöst djur att äta. Inte nog med att de är omöjliga att bryta sig in i, när man väl har gjort det så innehåller kräftfan så lite mat att man gör av med mer kalorier medan man försöker komma åt det översaltade köttet än man får i sig när man äter det. Därtill så är det spindeldjur som tycker att bottenslam är toppenföda. Jag har också vissa reservationer mot att den kokas levande, plus att jag tycker att det är rätt...ska vi säga ofräscht, när en hel hop vuxna människor sitter och slurpar i sig kräftspad som vore det den sista droppen vatten på jorden. För att inte tala om det så kallade kräftsmöret.

Med detta sagt, så ska jag på kräftskiva idag.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg så har mina systrar satt igång med något de kallar torsdagstoppen. Igår var temat topp fem tv-/datorspelssoundtrack, något jag nu tänkte försöka ge mig på.

Som en inledande disclaimer tänkte jag bara nämna att jag inte är, och heller aldrig har varit, en gamer av rang. Därför kommer den här listan inte bli så mycket "världens bästa soundtrack" utan snarare "soundtrack ur spel som på ett eller annat sätt satt sin prägel på min barn- och ungdom".

Plats 5: Rainbow Islands
Alltså, det här är en sjukt irriterande version av "Somewher over the rainbow" och inte bra på något vis. Men fan vad jag och mellansyster spelade Rainbow Islands när vi var yngre. Mycket berodde det kanske på att vi hade typ tre spel till vår gamla Amiga-dator, men också delvis för att det var ett spel som var väldigt enkelt, samtidigt som det var väldigt svårt. Det är ett plattformsspel som går ut på att  ta sig uppåt, samla frukter, döda diverse varelser som ser harmlösa ut men är dödsmegafarliga för lilla regnbågspojken, komma fram till en boss, döda bossen och få mer frukt. Det asjobbiga i kråksången var att det efter en viss tid började stiga vatten, eftersom det tydligen var helt förbjudet att plocka frukter och döda leksaksbilar alltför länge. Samtidigt som vattnet steg, skyndades också musiken på tills den nådde ett psykosinducerande crescendo då man inte längre kunde fly undan vattnet, något som var en stor påfrestning för stackars små barnnerver. Dessutom: om du tycker att musiken är irriterande nu, är det ingenting emot hur irriterande den är i tre gånger hastigheten.



Plats 4: The Sims (första spelet)
När jag och mina systrar för första gången fick lägga tassarna på första The Sims-spelet resulterade detta i ett spelmaraton utan dess like, åtminstone för mig, som är icke-gamern i syskonskaran. När det var dags för middag (OBS: i våra hemtrakter serveras middagen någon gång efter lunch men innan det som brukar kallas middag i övriga landet bjuds, det vill säga någon gång vid fyra-tiden) satt vi fortfarande kvar i pyjamasar och iakttog ivrigt de byxkissande, konstant hungriga och stundom svimmande simmarna. Vi började med två simmar, men en av dem dog rätt omedelbart i en eldsvåda eftersom vi ännu inte lärt oss att simmar måste läsa kokböcker för att förstå att de inte ska sätta eld på maten. Att vi över huvud taget orkade spela såpass länge är förvånande, då första Sims-spelet var ganska frustrerande i det att simmarna aldrig blev äldre och att man inte kunde lämna simmens hem. Den låt som får representera denna era i mitt tv-spelande liv är den som spelas när man bygger hus, eftersom detta är ett evighetsgöra och troligtvis den melodi man hör mest av i hela Sims-spelet.



Plats 3: Super Mario Bros
För att det är det spel som jag mest suttit vid sidan av och kollat på när folk har spelat (jag spelade aldrig själv eftersom jag sög apröv på detta spel, liksom alla andra där man kan dö på andra sätt än att glömma maten på spisen), och för att det är ett soundtrack som har en egen neuronbana i hjärnan hos samtliga kids ur min generation, och några generationer efter det. Börja nynna några toner, och du kan ge dig fan på att det slutar med en supermario-kör i flera stämmor.



Plats 2: Shadowgate
Detta är ytterligare ett spel som jag iakttagit från avbytarbänken (om vi tänker oss att avbytarbänken är aldrigbänken). På tok för komplicerat för ett gäng tweens, och läskigt som fan. Det gick knappt att ta tre steg utan att man antingen dog eller stötte på en låst dörr. Grön gegga? Ooops, du är död. En stege? Oooops, du död. En nyckel i handen på ett skelett på en liten sand-ö omgiven av vatten och en styck haj? Kanske inte så mycket ooops, men du är ändock död. Intill denna dag har jag inte sett spelets spelas ut. Mest för att jag inte pallar kolla på hela gameplayen på youtube. Men soundtracket är bra, i alla fall.



Plats 1:the Neverhood Chronicles
Detta är det spel som gäckat mig mest under hela min uppväxt. Det införskaffades väl när jag var i elvaårsåldern, och det var helt fucking jävla omöjligt! I alla fall när jag var elva. Och när jag var tolv. Säkert när jag var tretton också. Det gick ut på att lösa ett antal mer eller mindre knepiga uppgifter för att få tillgång till kassettband (eller vad det nu var) som berättade en historia. Roligare än det låter, promise (min syster panelhönan placerade också detta soundtrack på förstaplats, så om ni vill veta mer om själva spelet och inte bara min relation till det kan ni ju läsa där). Och soundtracket var episkt. Låten nedan är huvudpersonen, Klaymans, theme, och illustrerar rätt bra hela spelets quirkyness (bra quirky, inte Zoey Deschanel-quirky). Önskar att det fanns på Spotify.



Systrarnas version av samma lista kan ni läsa här och här.