Tvångstankesmedjan

Jag har tidigare skrivit om hur det, i varje diskussion om skeva ideal, dyker upp någon som bara "meh hallå, jag är faktiskt smal naturligt och jag blir ledsen när ni säger så här". Det näst vanligaste, och som ett sammanträffande också det näst mest irriterande, argumentet som kommer upp när någon börjar prata om att bredda idealen är att "det är ju faktiskt inte nyttigt att vara tjock heller".

För det första: det har absolut ingenting med saken att göra. För det mesta i den här diskussionen så förespråkar folk bara att media ska spegla kvinnokroppar som de faktiskt ser ut, det vill säga i storlek 38-40, med putmage, höfter och så vidare, utöver det väldigt smala ideal som finns idag (för ja, jag vet att det finns tjejer som är väldigt smala naturligt också, men det känns inte som någon överhängande risk att de skulle förlora sin representation i media). Att börja ta upp hälsoaspekter är så himla goddag yxskaft att jag inte ens vet vad jag ska börja.

För det andra: Vi har redan ett extremt ohälsosamt ideal. Dagens modeller är av den storlek som bara ett litet litet fåtal uppnår rent naturligt, utan självsvält. Vi har redan godkänt ideal som gör oss sjuka, och därtill är risken att dö i förtid lika stor hos underviktiga som hos feta personer (jag gör en distinktion mellan övervikt och fetma, eftersom det är tveksamt hur negativa effekter lättare övervikt faktiskt har på hälsan, medan ett BMI på över 30 ofta för med sig hälsomässiga nackdelar, då ofta kopplat till en livsstil som leder både till övervikt och ohälsa). Om vi nu tycker att det är helt okej att tjejer i storlek 32 har ett överflöd av förebilder i media och i skyltfönster, vore det då så fruktansvärt att även ge tjejer i storlek 56 förebilder? Det handlar ju trots allt om samma ohälsoeffekter i båda fallen.

För det tredje: Det är för forskarna väldigt svårt att hitta ett direkt samband mellan övervikt och ohälsa. Men detta är en helt annan diskussion, och en som absolut inte borde dras upp varje gång man försynt frågar sig varför det vore så fruktansvärt fel med skyltdockor i storlek 38. Kan folk bara släppa sin fettpanik i tre sekunder och inse att det kanske är lite märkligt att bara ett litet fåtal av alla kvinnor ska få se hur kläder skulle kunna se ut på deras kroppar innan de provar dem? Jag bara säger.

(Jag tar upp kvinnor här, för det är oftast det diskussionen berör. Det finns utseendeideal för killar också och blablabla, ni fattar poängen.)

Jag har bestämt mig för att jag inte ska radera något från min blogg, vilket gör att mega-emo-inlägget från gårdagen får stå kvar. Dels för att jag faktiskt gillar mina fylleinlägg, trots att de kan vara lite pinsamma dagen efter, och dels för att jag faktiskt mådde rätt crappigt igår, och sånt måste ju också få vara med. Jag kan inte bara gnälla över folks dumhet och posta fanvids.

Men idag mår jag bra, trots att snön faller.

Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns, för det vet jag inte.


Men jag har känt antydan. Klor mot dörren. Svärta som fastnar vid allt man gör. Glädje som flyr. Självkänsla som klöses till intet.

Desperationen över att ingenting längre känns värdefullt. Livslusten som förtvinar.

Jag har aldrig velat dö. Inte på riktigt. Men jag har ifrågasatt livet.

För att giftiga klor har rivit sönder allt som var värdefullt. För att Något har synat mig, och kastat mig åt sidan. För att allt mitt värde långsamt runnit undan.


Jag kan inte påstå att förstår, för det gör jag inte.


Men en skugga har åkt snålskjuts på min axel, och andats sot på allt jag vidrört.

Förstört allt som en gång var mitt.

Och den gör sig påmind. Då och då. Då och då hälsar den på.

Svärtan är numera grådask, och dödsönskan bara en viskning. Men ändå.

Ibland hälsar den på.

Som för att påminna om att vissa saker går inte att glömma. Oavsett hur många lager jord man begraver den under. Oavsett hur många skratt som försöker betvinga.

Och jag ska aldrig glömma.


(Men förtvivla icke. Jag vet numera hur man slåss tillbaka.)

Jag läste för ett tag sen ett blogginlägg av en monogam person, som hade ledsnat på polyamorösa personers missionerande om de stora fördelarna med den icke-monogama livsstilen. Bloggaren menade på att de flesta, hon själv inkluderad, faktiskt gjorde ett medvetet val att vara monogama med sin partner, och att polysar därför borde backa lite och låta henne leva sitt monoliv i fred.

Och visst, det kan man ju tycka. Alla har rätt att leva sina liv och göra sina val utan ständigt ifrågasättande. Men jag upplever inte att monorelationer blir ens i närheten så ifrågasatta som de kanske borde bli.

Jag tror nämligen inte alls att de flesta som lever i monogama förhållanden gör detta utifrån något slags medvetet och informerat val. De gör det för att inget annat alternativ har presenterats för dem. Vårt samhälle är i mångt och mycket uppbyggt kring att man ska vara två och två, inte minst normmässigt.

Detta gör att personer som ständigt misslyckas med att bibehålla sina tvåsamma relationer nog snarare tänker att de inte hittat den rätta, eller att det måste vara något fel på dem, snarare än att nå slutsatsen att de kanske skulle passa bättre i en annan förhållandekonstellation.

Därtill så tror jag att många av dem som påstår sig ha gjort ett informerat val att vara monogama tänker att det räcker att känna till att det finns polygami för att deras val ska kunna kallas just ett val. Det gör det inte. Först när du funderat kring vilka för- och nackdelar din nuvarande livsstil för med sig, samt vilka för- och nackdelar att leva på något annat vis skulle innebära, så kan man väl börja prata om faktiska val. Det bästa vore väl om man kunde prova på.

Tyvärr gör nog inte särskilt många detta. För det är bekvämt att följa normen, inte ifrågasätta, inte tänka efter kring vilka problem det faktiskt kan föra med sig att bara viljelöst flyta med tvåsamhetsströmmen, svälja alla förväntningar kring vad det ska innebära att vara just ett par. Jag gör det inte själv, till exempel. Inte egentligen. Lite för att jag tror att mitt levnadssätt kanske inte skulle tåla att granskas ordentligt i sömmarna.

Men jag försöker. Analyserar och omvärderar hur min tvåsamhet ser ut, och hur jag vill att den ska se ut. Ibland med le boyfriend, ibland i mitt eget huvud. Jag tror att vår relation blir bättre av det, för ju mer vi drar ut i ljuset, desto mindre är underförstått och på så vis minskar risken för missförstånd, bråk och misstänksamhet. Och om en relation faktiskt kan förbättras av att man petar lite på ställen där man inte vanligtvis petar, tänk då vad mycket bättre den skulle kunna bli om man vände uppochner på hela relationslådan, verkligen synade vad som finns där, vad man vill behålla och vad man lika gärna kan slänga bort.

Men jag gör det inte. För det är för jobbigt. För att jag är för rädd. För att det är bekvämare att följa med strömmen. Och för att jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna och ignorera bina som surrar runt mig, så länge de inte sticker mig.

Bakgrundshistoria: Jag har så gott som alltid varit rädd för ormar och ormliknande varelser och ting.

Historia: När jag var åttaniotio så grävde jag och vännerna på samma gata i en jordhög, för att det är sånt man gör när man är ung och hoppfull. Vi stötte då på en abnormt lång daggmask, vars slingersnokiga sätt snabbt försatte mig i panik, varpå jag flydde. Mina vänner på samma gata uppsökte sedan mitt hem för att förklara att de hade huggit ihjäl daggmasken. Jag såg på deras blickar att de ljög.

Nutida fundering: Borde jag vara tacksam för att mina påsammagata-vänner hade förstått att ormliknande varelser försatte mig i ett sådant ångesttillstånd att de kände att det var värt att ljuga ihop en historia om hur de modigt hade dräpt denna enorma mask, eller borde jag vara arg för att de ljög för mig och knappt orkade bry sig om att dölja att de ljög?

Konsekvenser: De spädde på min tidigare vetskap om att det inte går att lita på en endaste person utöver sig själv, samtidigt som de lugnade min rädsla för att jättelika maskar kravlade omkring i mitt kvarter.

Relationen mellan Dean och Castiel i Supernatural äter upp min hjärna. Alla längtansfyllda ögonkast, alla undertoner, hur i helvete har det undgått seriens skapare? Eller så har det inte undgått dem. Kanske vet de exakt vad det gör med en stackars fangirl som mig.





I will go down with this ship (hade ni pysslat med fanfiction hade ni förstått det roliga i det).

För att slippa verka passivt-aggressiv på fejsbox: Och viljan att skriva "gulletusse" varje gång någon jävla brudjävel skriver om att deras partner har köpt blommor/diskat/kommit ihåg deras födelsedag som om det vore höjden av jämställdhet.

En annan dag ska jag skriva om illusionen om jämställdhet i relationer.

Efter fyra säsonger av Supernatural dyker de äntligen upp: änglarna. Eller, mest en ängel. Men vilken ängel sen! Team Castiel för evigt och evigt.




Det är nånting med plågade män, alltså.

En skillnad i bemötande jag har märkt sen jag blivit tjock (ja, jag får säga tjock om mig själv, för att det är sant) är hur folk reagerar på att jag inte tränar. När jag var smal var det fan ingen som brydde sig om att jag inte tränade, drack enorma mängder öl och rökte ett halvt paket cigaretter om dagen. Jag var ju smal, så folk utgick ifrån att jag gjorde något rätt, alternativt så sket de i vilket, för min kropp gjorde dem inte obehaglig till mods då den passade in i idealet. Nu när jag är tjock, däremot, finns det en del människor som börjar skruva obekvämt på sig när jag säger att jag inte tränar. Och då tränade jag ändå någorlunda regelbundet till för bara några månader sedan, då jag insåg att jag tycker att det är aptråkigt att gymma och hellre gör något bättre med min tid. Folk tycker att det är lite jobbigt att jag inte tränar och det märks tydligt att de anser att jag borde, för jag är ju tjock. Dessutom verkar folk tycka att det är jobbigt att prata om sin egen träning, som att det på något vis skulle vara att håna tjockisen att berätta att man själv minsann tränar fem gånger i veckan.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att sägas igen: jag är friskare nu än jag någonsin varit. Jag blir i princip aldrig sjuk, jag känner mig sjukt mycket starkare och tåligare än vad jag gjorde när jag vägde 52 kilo och knappt åt. Visst, min kondition är inte vad den borde vara, men jag har aldrig haft bra kondition, och den är åtminstone bättre nu än när jag täppte till lungorna med tjära varje dag. Det är klart att jag skulle kunna må bättre, det kan man alltid, men jag vet inte om jag är villig att ägna tid åt något jag faktiskt tycker är tråkigt för att göra det. Min nya träningsform of choice är promenader, för det är trevligt och jag kan lyssna på podcast. Många tycker säkert att jag borde röra på mig mer, på grund av min vikt, men jag skiter faktiskt i vad folk tycker. Jag har liksom ingen lust att lyssna på folk som tycker att bland det viktigaste i livet är att vara smal.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir således att bli ännu mer bekväm i min kropp, ägna mig mer åt sådant jag tycker är trevligt, och skita i vad alla fetthysteriker tycker.

Människor som säger "men asså, det är ju bara att äta normalt och motionera lite, så går man genast ner i vikt". Ät bajs. Eller lär er åtminstone lite om näringslära, samt kroppar, förbränning och genetik. Dessutom: sluta att få alla försök till en sundare livsstil (gud vad jag hatar det uttrycket, men ni fattar vad jag menar) att handla om vikt. Som om att äta normalt (whatever that means) och att motionera inte vore värt om man inte gick ner i vikt. Morons.