Tvångstankesmedjan

Rätt låt vann väl, i någon mån. Det var den musikaliskt starkaste låten i finalstartfältet i vilket fall. Mitt hjärta klappade också lite extra för Ralf Gyllenhammar och hans eldinferno, Yohios hela uppenbarelse (dock snarkig låt), och Anton Ewalds ah-ooh:ande samt dans, som gör mig lite tolvårsfnissig. Nu blir det till att rulla tummarna fram till Eurivision-finalen i maj.

Gissa vem som har fått influensan? En ledtråd: det är jag. FML.

Jag har ju uppenbarligen förlorat "blogga i 100 dagar i sträck"-utmaningen (om det nu någonsin var en tävling), och inte av något vettigt skäl heller, utan enbart på grund av gammal hederlig glömska.

I vilket fall: Idag har jag funderat på varför man säger till folk att de ser trötta ut. Vilket syfte fyller det, egentligen? Är man trött så vet man troligen om det, och behöver inte att någon påpekar att det dessutom syns på en. Att se trött ut är dessutom inte något som jag tror att folk säger för att vara snälla. Det är knappast så att "trött" är looken man satsar på när man spacklar på sig sminket på morgonen. Om det nu är så att folk är oroliga för en eftersom man ser så sliten ut och de kanske undrar om något har hänt, så funkar ett "hur mår du?" eller "mår du bra?" minst lika bra som ett "vad trött du ser ut". För mig verkar det som att trötthetskommentaren är det enda socialt accepterade sättet att påpeka att någon är ful. Och behöver vi verkligen en socialt accepterad ursäkt för att vräka ur sig "du ser osedvanligt ful ut idag"? Är det inte bättre att hålla sig till devisen att inte säga något alls om man inte kan säga något snällt?

Jag har nu sett nästan alla avsnitt av Joss Whedons serie Firefly (tänkte setill att titta mig igenom alla Whedons serier. Härnäst: Dr Horribles sing along blog. Fasar inför Angel dock. Gillade aldrig Angel som karaktär i Buffy). En fråga har infunnit sig: är captain Malcolm Reynolds en Mary Sue eller inte? Tacksam för svar.

(I övrigt är det en bra serie. Definitivt inte lika bra som Buffy, men det är en orättvis jämförelse eftersom Firefly bara fick en säsong på sig att utveckla karaktärer och story lines, medan Buffy fick sju.)

Det borde vara fler samkönade duetter i melodifestivalen. Det skulle kompensera för alla ölmagade gubbar, urtråkiga pojkband och Erik Saade-kopior.


Låttexten får helt plötsligt en annan innebörd (för folk som inte följer mello: låten sjungs alltså egentligen av en tjej och en kille, men tjejen kunde inte vara med på genrepet så en bandkompis till killen som sjunger fick hoppa in istället).

Eftersom föräldrabesök oftast är lika med mat i överflöd, är jag för tillfället såpass mätt att hade det gällt alkohol, så hade jag legat på akuten med en slang i halsen vid det här laget. Med andra ord: allt är som det ska.

Morsa och farsa är här i helgen, så eventuella uppdateringar kommer att vara sparsmakade. Ungefär som vanligt, med andra ord.

För att väga upp gårdagens allvar får ni här: Besvikna djur!

Jag är en sucker för vackra youtube-kampanjer för saker som alla är för, och emot saker som alla är emot. Men eftersom jag vet hur det känns uppmanar jag ändå alla att se denna, för den ringar in något viktigt och pillar upp gamla sår.

Som tidigare nämnt klämde jag nyss hela första säsongen av Veronica Mars på Netflix, och jag tyckte mycket om vad jag såg. Varför?

Jo, för att Veronica Mars är något så ovanligt som en serie som kretsar kring en high school-tjej, utan att för den delen handla om kärleksintriger eller svekfulla vänner. Visst, kärlekshistorian finns med, och likaså vännerna som sviker, men dessa klyschiga ingredienser lyckas med konststycket att vara en viktig del av handlingen utan att det för den delen blir ytligt, klichéartat eller övertydligt, eller ens särskilt framträdande. Veronica är seriens huvudperson, och en person med agens. Det är hennes handlande som driver handlingen framåt, hon är inget viljelöst offer för intriger eller komplotter.

I grunden handlar serien om hur Veronica löser olika brott eller mysterier genom att vara intelligent, klurig och uppmärksam (samt ha tillgång till diverse register om folk via hennes fars privatdetektivbyrå). Ibland görs det en poäng av att Veronica charmar personer omkring sig till att göra det hon ber om, men även igenom detta får hon vara ett aktivt subjekt, det är hennes personlighet snarare än hennes utseende som får folk att följa hennes nycker. Hon är dessutom väldigt påklädd genom hela serien, inga svepande kameror över urringningar eller långa ben i korta kjolar, vilket känns uppfriskande i en populärkultur som gärna objektifierar unga kvinnor (obs att jag inte tycker att det är något fel med avkläddhet per se, jag tycker bara det är skönt att det inte är det enda sättet en ung kvinna kan porträtteras på idag).

Veronicas bästa vän är en kille, och åtminstone första säsongen är helt befriad från någon som helst sexuell spänning mellan dem (jag hoppas att det fortsätter så). Vidare så är Veronica inte den som tvekar inför att utnyttja personer för att få det hon vill ha, hon gör det hela tiden och får bara ibland dåligt samvete över det. Och även om det inte figurerar alltför många större kvinnliga karaktärer i serien, förutom Veronica, så klarar den med lätthet Bechdeltestet. I sammanhanget high school-serie känns den dessutom väldigt lågmåld, befriad från alltför många överdrivna karaktärer och överspelade emotioner. Dessutom finns det två icke-vita skådespelare i framträdande roller, vilket tyvärr inte ses alltför ofta i liknande serier.

I korthet: Veronica Mars är en serie väl värd att se. Även om andra säsongen hittills gjort mig lite besviken, för att kärleksintrigerna ges ett större utrymme i den, har jag fortfarande höga förhoppningar. Och om inte annat är säsong ett briljant.

Trött. Sover. Hörs imorgon.

Om någon har bra tips på hur man slutar vara sjuk så tar jag tacksamt emot dem. Jag har nu varit lite sådär nästan-sjuk i en månads tid, och emellanåt passerat gränsen till sjuk på riktigt. Symptomen varierar mellan nästäppa, huvudvärk, extrem trötthet och halsont. Jag har försökt kurera mig själv genom att ta det lugnt och stanna inne med förhoppningen om att detta skulle få sjukheten att gå över, inte ta det lugnt och vara ute och ränna i förhoppningen att detta ska få sjukdomen att bryta ut på riktigt, äta vitaminer, dricka mycket vatten, träna, inte träna, sova så mycket kroppen vill och försöka vara ute i solen åtminstone en halvtimme om dagen. Ingenting hjälper. Jag blir bättre emellanåt, för att sedan bli sämre igen. Jag börjar bli desperat. Vad kan man göra? Vitlök? C-vitamin? En droppe urin i örat? Jag är villig att prova vad som helst.

MVH
Sjukling

Eftersom jag har bestämt mig för att försöka knyta an mer till svenska folket och den svenska folksjälen (så att Jimmie Åkesson inte ske se mig som en del av ett "parallellsamhälle"och kräva att jag assimileras in i den svenska kulturen) så är lördag kväll numera schlagerkväll.

Ikväll hejade jag på Army of Lovers, Adele-kopian och hårdrockaren.

Idag har jag varit sjuk, och sålunda inte gjort något av värde över huvud taget. Vad jag har gjort är kolla på Veronica Mars, tittat på Nostalgia Chick-videor på youtube samt sett senaste Supernatural-avsnittet.

Detta har lett till följande, relaterade slutsatser: 1. Andra säsongen av Veronica Mars tycks ha gjort sig av med allt jag gillade i första säsongen av Veronica Mars (vad det är tänkte jag försöka formulera i ett eget inlägg). 2. Hur coola Disney-skurkarna är står i direkt proportion till hur ointressant och generisk protagonisten i samma film är, i det att ointressanta huvudkaraktärer = coola skurkar. Point in case: Lilla Sjöjungfrun, där Ariels enda karaktärsdrag är att hon är en hoarder och blir blixtkär i första bästa människopojke, medan Ursula är en urskön, tjock bläckfiskkvinna som förleder stackars sjöjungfrur och...vad nu den manliga motsvarigheten till sjöjungfrur heter i nöd för att sedan förvandla dem till någon slags alger som växer i hennes fiskskelettgrotta. Plus att hon har ett härligt rasp i rösten (se också: Pongo och de 101 dalmatinerna, i Cruella De Vil vs. vilka nu protagonisterna är där. Pongo och Perdita? Deras ägare? De 101 dalmatinerna?). 3. Jag kollar numera enbart på Supernatural för att kunna hänga med i den fanfiction som skrivs om serien. Det är himla irriterande när man hittar en intressant Destiel-fic och den innehåller en massa händelser som tydligen är canon, men som man själv inte har någon som helst koll på.

Detta har alltså varit min dag. Här får ni Ursula när hon är som bäst för att runda av fredagskvällen.

Insåg just att gårdagens blogginlägg inte blev skrivet. Jag skyller på Veronica Mars (väldigt bra serie för övrigt, finns på Netflix, se den!).

Jag har en hel del liberala vänner på facebook, främst eftersom jag en gång i tiden räknade mig till de liberalas skara (vart jag räknar mig nu för tiden är höljt i dunkel och något värdigt ett mastodontblogginlägg jag aldrig kommer skriva).

Dessa liberala vänner roar sig emellanåt med att indignerat beklaga sig över vad "deras" skattepengar går till. Stundom görs detta på ett sätt som ger en känslan av att de anser att min offentliganställda arbetskraft är deras privata egendom, då de med darr på underläppen gnäller loss i bästa prins John-stil, "Mina skattepengar! De smiter med alla mina skattepengar!".

Point in case: en facebookvän la idag upp en Harlem Shake-video från polisen i Södertälje (se nedan) samtidigt som hen raljerade över Sveriges skattetryck och polisens brottsuppklarningsgrad.

Min tanke är nu att jag ska starta en facebookföljetong som jag kallar "fröken E slösar med dina skattepengar", där jag med jämna mellanrum publicerar bilder på gem-tåg, post it-lappsfigurer, färgkodade bokhyllor och annat matnyttigt jag ägnar mina arbetsdagar åt. Det är ju trots allt inte mer än rätt att de får insyn i vad deras skattepengar går till.

Fridens liljor!


Jag ser en ganska kass Harlem Shake-version, andra ser vårdslöst användande av deras surt inbetalda skatteslantar. Det är så olika sånt där.

Som arbetande inser man att helger är väldigt korta, måndagar väldigt långa och att ens veckor för alltid framöver kommer bestå av frågan "är det fredag än?".

Dagens insikt: the Big Bang Theory (tv-serien, inte universums början) blir mycket mindre kul när man inser att den mestadels kretsar kring sexism, rasism, homofobi och heteronormativitet samt en olidligt irriterande man med aspergers syndrom. Plus att den enda intressanta relationen i hela serien är den mellan Raj och killen som äger serietidningsbutiken. Synd bara att skaparna oftast använder deras relation för att peka ut hur himla gay det är med två misslyckade singelkillar som gillar varandra. Varför gör du mig alltid besviken, populärkulturen?

Har ägnat delar av kvällen åt Nostalgia Chick, och eftersom torsdagslistan är lagd på is för en obestämbar tid framöver så tänkte jag dela med mig av en av hennes, nämligen topp tio sätt att dö i Disneyfilmer. Ha kul!

En av mina favoritkanaler på Youtube just nu är TheFineBros, som främst är kända för att de låter barn, tonåringar, äldre etc titta på och sedan analysera olika youtube-videor. Dels är detta ett sätt för mig att hålla mig åtminstone marginellt uppdaterad kring vad som händer på youtube, eftersom jag är för lat och icke-sexistisk/-rasistisk/-homofobisk/-alla fördomar man kan ha för att palla hänga på typ Reddit dagarna i ända. Dels tycker jag att konceptet är intressant, för att man belyser hur saker som internetgenerationen uppskattar uppfattas av personer som är antingen yngre eller äldre än den generationen, eller befinner sig mitt i den.

TheFineBros har på senare tid börjat med ett nytt react-tema, nämligen youtubers react. I den får man se olika youtube-stjärnor reagera på diverse virala videor. Det är intressant för att det blir väldigt meta, och det är kul att se folk som själva är kända just för att de lyckats göra roliga videor som trängt igenom youtube-bruset analysera varför vissa videor blir kända på youtube. Har ni tid tycker jag gott att ni kan klämma er igenom åtminstone youtubers react-delen, det finns hittills bara fyra avsnitt, och det är som sagt intressant att lyssna på.