Tvångstankesmedjan

Rätt låt vann väl, i någon mån. Det var den musikaliskt starkaste låten i finalstartfältet i vilket fall. Mitt hjärta klappade också lite extra för Ralf Gyllenhammar och hans eldinferno, Yohios hela uppenbarelse (dock snarkig låt), och Anton Ewalds ah-ooh:ande samt dans, som gör mig lite tolvårsfnissig. Nu blir det till att rulla tummarna fram till Eurivision-finalen i maj.

Gissa vem som har fått influensan? En ledtråd: det är jag. FML.

Jag har ju uppenbarligen förlorat "blogga i 100 dagar i sträck"-utmaningen (om det nu någonsin var en tävling), och inte av något vettigt skäl heller, utan enbart på grund av gammal hederlig glömska.

I vilket fall: Idag har jag funderat på varför man säger till folk att de ser trötta ut. Vilket syfte fyller det, egentligen? Är man trött så vet man troligen om det, och behöver inte att någon påpekar att det dessutom syns på en. Att se trött ut är dessutom inte något som jag tror att folk säger för att vara snälla. Det är knappast så att "trött" är looken man satsar på när man spacklar på sig sminket på morgonen. Om det nu är så att folk är oroliga för en eftersom man ser så sliten ut och de kanske undrar om något har hänt, så funkar ett "hur mår du?" eller "mår du bra?" minst lika bra som ett "vad trött du ser ut". För mig verkar det som att trötthetskommentaren är det enda socialt accepterade sättet att påpeka att någon är ful. Och behöver vi verkligen en socialt accepterad ursäkt för att vräka ur sig "du ser osedvanligt ful ut idag"? Är det inte bättre att hålla sig till devisen att inte säga något alls om man inte kan säga något snällt?

Jag har nu sett nästan alla avsnitt av Joss Whedons serie Firefly (tänkte setill att titta mig igenom alla Whedons serier. Härnäst: Dr Horribles sing along blog. Fasar inför Angel dock. Gillade aldrig Angel som karaktär i Buffy). En fråga har infunnit sig: är captain Malcolm Reynolds en Mary Sue eller inte? Tacksam för svar.

(I övrigt är det en bra serie. Definitivt inte lika bra som Buffy, men det är en orättvis jämförelse eftersom Firefly bara fick en säsong på sig att utveckla karaktärer och story lines, medan Buffy fick sju.)

Det borde vara fler samkönade duetter i melodifestivalen. Det skulle kompensera för alla ölmagade gubbar, urtråkiga pojkband och Erik Saade-kopior.


Låttexten får helt plötsligt en annan innebörd (för folk som inte följer mello: låten sjungs alltså egentligen av en tjej och en kille, men tjejen kunde inte vara med på genrepet så en bandkompis till killen som sjunger fick hoppa in istället).

Eftersom föräldrabesök oftast är lika med mat i överflöd, är jag för tillfället såpass mätt att hade det gällt alkohol, så hade jag legat på akuten med en slang i halsen vid det här laget. Med andra ord: allt är som det ska.

Morsa och farsa är här i helgen, så eventuella uppdateringar kommer att vara sparsmakade. Ungefär som vanligt, med andra ord.

För att väga upp gårdagens allvar får ni här: Besvikna djur!

Jag är en sucker för vackra youtube-kampanjer för saker som alla är för, och emot saker som alla är emot. Men eftersom jag vet hur det känns uppmanar jag ändå alla att se denna, för den ringar in något viktigt och pillar upp gamla sår.

Som tidigare nämnt klämde jag nyss hela första säsongen av Veronica Mars på Netflix, och jag tyckte mycket om vad jag såg. Varför?

Jo, för att Veronica Mars är något så ovanligt som en serie som kretsar kring en high school-tjej, utan att för den delen handla om kärleksintriger eller svekfulla vänner. Visst, kärlekshistorian finns med, och likaså vännerna som sviker, men dessa klyschiga ingredienser lyckas med konststycket att vara en viktig del av handlingen utan att det för den delen blir ytligt, klichéartat eller övertydligt, eller ens särskilt framträdande. Veronica är seriens huvudperson, och en person med agens. Det är hennes handlande som driver handlingen framåt, hon är inget viljelöst offer för intriger eller komplotter.

I grunden handlar serien om hur Veronica löser olika brott eller mysterier genom att vara intelligent, klurig och uppmärksam (samt ha tillgång till diverse register om folk via hennes fars privatdetektivbyrå). Ibland görs det en poäng av att Veronica charmar personer omkring sig till att göra det hon ber om, men även igenom detta får hon vara ett aktivt subjekt, det är hennes personlighet snarare än hennes utseende som får folk att följa hennes nycker. Hon är dessutom väldigt påklädd genom hela serien, inga svepande kameror över urringningar eller långa ben i korta kjolar, vilket känns uppfriskande i en populärkultur som gärna objektifierar unga kvinnor (obs att jag inte tycker att det är något fel med avkläddhet per se, jag tycker bara det är skönt att det inte är det enda sättet en ung kvinna kan porträtteras på idag).

Veronicas bästa vän är en kille, och åtminstone första säsongen är helt befriad från någon som helst sexuell spänning mellan dem (jag hoppas att det fortsätter så). Vidare så är Veronica inte den som tvekar inför att utnyttja personer för att få det hon vill ha, hon gör det hela tiden och får bara ibland dåligt samvete över det. Och även om det inte figurerar alltför många större kvinnliga karaktärer i serien, förutom Veronica, så klarar den med lätthet Bechdeltestet. I sammanhanget high school-serie känns den dessutom väldigt lågmåld, befriad från alltför många överdrivna karaktärer och överspelade emotioner. Dessutom finns det två icke-vita skådespelare i framträdande roller, vilket tyvärr inte ses alltför ofta i liknande serier.

I korthet: Veronica Mars är en serie väl värd att se. Även om andra säsongen hittills gjort mig lite besviken, för att kärleksintrigerna ges ett större utrymme i den, har jag fortfarande höga förhoppningar. Och om inte annat är säsong ett briljant.